Helsingborgs-Posten – 18 juli 1865, sida 2

sör den andliga tomheten och hjertlösheten af hvilken många kraftfulla andar föredraga att förakta i stället för att förädla Destovärre känner man alltförofta saknaden af sällskaplighetens chariter; tillochmed der den sällskapliga friheten brutit etikettens stela bojor, träffar man på höflighet utan välvilja, ordrik konversation utan själ och koketteri utan talanger. Ewma gick bort till kommendören och helsade honom vänligt från sin far, med ursäkter för hans uteblifvande till följd af en fremmande herres ankomst, med hvilken han hade affärer. Kommendören lofvade att vara henne i faders ställe, och hon var ganska nöjd med att blifva simlilla Annettes Syster; kommendören tog henne vid hahden och förde henne till sällskapet, föreställande henne såsom sin inklination för sommaren — den grymma vintern skiljde dem regelmessigt åt under ena hälften af året. Det knackade återigen på dörren, och Edvard trädde in med en lång, utstyrd dam. Annette reste sig och gick henne till mötes, den fremmande damen räckte henne munnen till välkomst med en blick på Edvard, hvilken med mycken vänlighet helsade på sällskapet; men då hon hade fått sin kyss, brast hon ut i ett högljudt skratt, som gaf genljud i hela rummet. Damen var nemligen ingen annan än löjtnant Rosen, som undet denna förklädnad öfverraskat sin kusin och väckt sällskapets munterhet. Han var en temligen spenslig ung man med ett rödblommigt, lisligt ansigte, som dock var nägot brynt af tropikernas sol; han tog sig ganska nätt ut och rörde sig med mycken grace i sin förklädnad. Som fregatten i böljorna niger, efter ett af gästernas citat af Baggesens bekanta visa, neg han för hela sällskapet och till sist för kommendören, som satt vid sidan af Emma; sålunda visste han genast att finna hamn i ett behagligt grannskap. Flera herrar hemtade stolar, men kommendören af