Helsingborgs-Posten – 18 juli 1865, sida 2

kunde skämta och af hvilken han fick de vackraste komplimenterna. Emma sökte beständigt draga Annette med in i samtalet och vände sig derföre till henne med hviskande anmärkningar om Karls söthet och älskvärdbet och med ljudliga öfver samma thema, Annette, sade hon tycker du inte, att löjtnanten är en lycklig menniska, som på en afton kan skaffa sig tillbedjare bland herrarne och en annan bland oss? Gud vet, om vi skulle göra så mycken Jycka, om vi förklädde oss? Annette blet förlägen öfver sin väninnas uppriktighet, och då hon icke kunde finna behag i denna för henne så fremmande konversationston, försökte hon att draga sig ur samtalet, under det hon i sitt stilla sinne anställde betraktelser öfver den förändring, som på sednaste tiden försig-. gått med Emma. Hon måste väl antaga, att hennes sätt att uppföra sig var inhemskt i de köpenhamska cirklarne, men hon blef snart ense med sig sjelf om, att den ingalunda var värd att eftertrakta, om den än syntes bebaga de unga herrarne. Hon kunde icke rätt förklara för sig den erfarenhet bon gjort, att hennes väninna var mindre älskvärd, när herrar voro närvarande — och Emma, som var så intagande, så godmodig, Emma, som hon älskade och beundrade så högt! Hon kunde icke dölja för sig sjelf, att Emma denna afton sjunkit något i hennes ynnest. Emellertid fick Karl snart anledning att ångra den förklädnad, i hvilken, han på brodrens uppmaning, varit så odbetänksam att låta införa sig i kommendörens, hus. Pauserna emellan dansarne voro endast korta och i sjelfva dansen var han, som en eftersökt skönhet, alltid fängslad vid en eller annan herre och skijld från Emma, med hvilken han så gema skulle velat dansa. Till omklädsel hade han väl näppeligen fått tillåtelse, om han också haft annat med sig än en rock. Men han fattade ett dristigt beslut. I den, första inklinationsvalsen sprang han bort till Emma