rade mot drägten, ty man såg endast sällan ett leende på hennes läppar. Kommendören var densamme som förr, endast att det sista årot märkbart blekt hans hår och de stora buskiga ögonbrynen. Annetto bade blifvit sjutton år, och, redan som barn vacker, hade hvarje år förlänat henne nya behig. Men den sorg, som gjort Julie mörk och tungsint, hade äfven afspeglat sig i hennes unga själ, den hade gjort henne tankfull och tyst. Näir Julio under de långa vinteraftnarne måste dölja sina förgråtna ögon undan ljusets strålar och med sitt arbete drog sig undan till någoa mörk krok i rummet, satt hon ensam vid bordet och hängaf sig åt sina tysta betraktelser, och den gamle fadren, som tökte sin pipa i kakelugnsvrån, betraktade med glädje det hopp, som spirade upp vid sidan af den graf, som dolde ett tidigare, hvilket ödet krossat. Man säger i allmänhet, att lyckan gör menniskor partiska för sina gunstlingar; det är väl möjligt, isynnerhet hvad föräldrar och barn angår, och det är visst, att Annette var fadrens gunstling. Men det är heller icke underligt, ty man säger också, att föräldrar lefva ett nytt lif i sina barn, och hvem kan då förtänka dem, att de heldre lefva i de lyckliga än i de olyckliga? Kan man undra öfver, att han klappade henne under hakan och kallade henne sin lilla Ägneta, under det han tillbragte sömnlösa nätter i sorg öfver sin olyckliga Julie? Som sagdt, det hade blifvit änvu mera tyst i buset än förut, tillochmed Möller kom mera sällan, och man märkte tydligt, att hans groll mot Julie blifvit starkare efter Ottos död. En annan anledning för honom att draga sig tillbaka var, att han på sista tiden stött på on ung slägting till kommendören, Edvard Rosen, hvilken han naturligtvis icke kunde tåla. Denne var jurist och hade en yngre broder, Carl, som var jennårig med Julie, det vill säga icke mycket öfver tjugo år. Denne sednare, som var sjöofficer,