med planket ner till vägen, stänger utsigten. Wägen är föga besökt, och det är derföre säkert icke många, som känna den lilla fläck, vi här beskrifvit; men för dem, som då och då hafva sina vägar åt denna trakt, skall utan tvifvel foljande skildring återkalla de nyssbeskrifna omgifningarne i minnet. Det är en klar sommardag emellan tio och elfva förmiddagen; det bländande solljuset reflekteras från de blåa tegelstenarne emellan de gröna kastanjbladen; en gråhårig man med grön mössa och sporrar med silfverspännen rider på en stadig. välsöd l brun häst ut genom gallerporten, som hålles öppen af en karl med röd väst, knäppt ända till halsen med blanka knappar. En ung flicka i blårandig morgonklädning och stråhatt står i bakgrunden lutad mot dörren och nickar mot den gamle ryttaren; han saluterar med ridpiskan och rider nedåt vägen, han försvinner, och karlen smäller porten i lås. Detta är en genretafla, som är så vanlig, att folk från den trakten kunna den utantill. På detta ställe tillbragte Selströms familj vinter och sommar utan mycken omvexling. Ett hus, i hvilket värdinnan saknas, spelar i allmänhet icke någon rol i sällskapslifvet, och när familjen till på köpet bor så långt från staden, så råkar den under den långa vintern lätt i glömska hos de få umgängesvänner. dem sommaren samlade i dess krets. Så gick det äfven här; kommendören såg sällan någon hos sig och for ännu mera sällan sjelf till staden, då han icke kände någon lust till att, som det heter, föra sina döttrar in i societeten. Otto hade heller icke gjort sig besvär att draga folk till huset, ty det öfverensstämde icke med hans böjelser att väcka uppseende med sin förlosning. Omkring balftannat år hade förflutit sedan Ottos död, i ännu större tysthet än vanligt. Julie, som tillbragte mången afton med tärar i ögonen, gick ännu beständigt i djup sorg, och hennes ansigte sva