Staden och Provinsen. Ny telegrafleduing. 3 dessa dagar lira arbe tena wara afflutade till den nya telegrafledningen emellan Helsingborg och Höganäs. Wid stationen kommer att anställas endast en tjensteman, till wilz tens aslöning bäde staten och grufbolaget lära lems na bidrag. Förbnd. Wi hafwa såsom fullt tillförlitligt hört uppgifwas, att man med det aldra snaraste kan emotse ett förbud mot export och import af hästar på Danmark. Danska regeringen lär hafwa med den swenska öfwerenskommit om ett liknande före buds utfärdande i Dammart med afscende på Emwes rige. Anledningen säges wara den, att den farliga, högst smittosamma sjnidomen snip på sernare tider till en oroande grad yppats i båda länderna; dans starne anse, att smittan inkommit i deras land med hästar från Swerige, och från sweusk sida uppgif wes, att ven bliswit till Swerige öfwerflyttad från Danmart. Det är att hoppas, att sjukdomen inom tort stall lunna utrotas säwäl i Swerige som i Danmark, emedan exportförbudet otwifwelaktigt tommer att kännas ganska hårdt på många ställen åtminstone i Slåne. Anekdot. DÅ vet Hwilande reprefentationsförslaget föredrogs i konseljen, beslöto, fom bekant, samtliga ministrarne, att frågan skulle anses som en kabinettsfråga, d. w. s. miniftiren borde afgå, såwida ständerna wägrade sitt samtycke till förjlas get. Det berättas, med hwad anspråk på tillförlitlighet weta wi ej, att, då Excellensen de Geer påföljande dag satt i sitt kabinett, grefwe M. ans mäldes. Efter en fin ingress, wärdig en of Curoz pas meft durchdrifne diplomater, framställde grefz wen hwad fom egentligen låg honam om hjertat. Han gillade fulltomligt den wackra enigheten i fouz seljen föregående dag och skulle wisst ide för når genting i werlren welat skilja fin sak från reform sörslagets utmärkte upphofsman, men — en dis plomat wore olycklig den dag han icke hade ett men till hands — efter mogen öfwerwägning hade han tommit till vet resultat, att vet ide kunde anses snitante mot hans statsmannakonduit, om Han lemnare sitt samtycke till att ingå i den nya fon seljen, säwida ret behagade H. M. att finna hr grefwen anwändbar i sin och rilets tienst. Wisst icke, swarade Exc. de Geer, H. M. stulle utan twifwel råta i största förlägenhet i walet af efterträtare åt en sådan diplomat; alltså inga öfwvere drifna strupler, min bästa grefwe, med anledning af gårdagens aftal, aldraminst för min skull. SÅ talade Exc. de Geer, hwad han tänkte skall jag icke kunna föga. Jcke få snart Hade grefwe M:s eqvipage swängt om hörnet, förr än statsrådet ML. anmältes. Äfwen han hade knappt ord för att uttrycka sin glädje och tillfredsställelse öfwer den sällsynta enighet, som förmått ministrarne att stå och falla såsom en man med hwarandra, men i en enda punkt war han icke fullt ense med sig sjelf och hare terföre beslutat söka råd hos Exc. de Geers upplysta omdöme: Hur borde han förhålla fig till ett anbnd att inträdå i den nya minifteren? Detta war andra gången inom en timma, som Exc. de Geer hade att beswara denna grannlaga fråga, och han gjorde det äfwen nu på ett sätt, fom frame lallae ett tillfrevsställelsens leende på frågarens anlete. DÅ statsrådet M. passerade de Yttre rum men, heter det, att han der fann alla sina kolleger i statsrådet, utom grefwe M., i afwaktan på för reträte hos justitiestatsministern. Hwad de wille, förmäler icke historien. Twenne yreussiska telegraftjenstemän hafwa an ländt hit frän Berlin, i ändamål att lära sig swensta och taga närmare kännedom om wårt tele