E. klateringen. (Åf Carl Bernhard; öfversättning från danskan.) (Forts. fr. n:o 55) Kommendör Selström egde en liten gård, som låg omkring en mils väg från Köpenhamn. Han hade ofter ett rörligt lif, som fört honom omkring till alla verldens kanter, dragit sig tillbaka ur tjensten och sökte nu i det stilla landuifvet en ersättning för de möder och umbäranden, sjömanslifvet förut ålagt honom. Ehuru han hvarken var gammal eller sjuklig, kände han dock nödvändigheten af detta steg, då han vid sin sista hemkomst från Ostindien fann sin hustru död och sina små barn öfverlemnade åt några aslägsna slägtingars omvårdnad. Dessa två döttrar, dem naturen gisvit så mycket och en öm moders uppfostran ännu mera, ansåg han sig vara skyldig resten af sitt lif, och sedan han gång på gång upprepat för sig sjelf: De unga flickorna i Köpenhamn anstå mig icke rätt, lemnade han staden och reste åt sina husgudar en liten vänlig härd i naturens sköte. När man går ut genom Norreport och till en början följer hufvndvägen samt derefter några bivägar, träffar man på ett litet hvitt boningshus, som ligger att litet stycke från landsvägen bakom en blåmålad gallerport. Byggnaden har endast en våning och är täckt med blåct tegel; på gården framför hufvudbyggnaden stå två stora kastanieträd, och till höger ligger en äng, på hvilken man kan göra bekantskap med kommendörens tolf kor; genom häcken, som omgifver ängen, skymtar man — sjön. Till venster om ängen ligger tvädgården bakom ett lågt plank; man kan öfverskåda den i hela dess omfång, ty en temligen mörk allö af höga kastanier, som sträcker sig ut