Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 2

Med lugn och allvarlig min frågade han: kallade ni på mig, fröken Julie? . Hon blef obehagligt öfverraskad af denna persons ankomst. Utan att se på honom, svarade hon ett kort Nej! Hon väntade, att han, belåten härmed, sknllo draga sig tillbaka, men han blef ståeende orörlig och betraktade henne med en halft medlidsam halft spotsk blick. Elter en paus börjace Julie på nytt, Det gör mig mycket ondt, att jag stört er sömn: men jag har verkligen icke kallat på er, och, tillade hon med en suck, destovärre är er hjelp visst öfverflödig här. Ja, och er sannolikt icke mindre, svarade han; jag har redan längesedan sagt er, att ni begår en dårskap, då ni tillbringar edra nätter här i en skarp vinterköld och för öppna fönster. Ni förstör er helsa, och hvad gagnar det honom? Inbillar ni er kanske, att han vet, att hans fästmö sitter hos honom? Inbillar ni er, att ni gagnar honom mer än hvilken lejd sköterska som helst skulle göra? Ehuru Julie flera gånger hade bört liknande yttranden af honom, betraktade hon honom dock nu med; en viss öfverraskning. Hon hade beslutat att tiga, men då hon såg hans besynnerliga, ironiska min, utbrast hon: Men är det möjligt, att ni så kan vilja öfvergifva er vän — eller har ni kanske aldrig hyst någon vänskap för Otto ?4 fJag har hyst mycken vänskap för Ottok, svarade han, och det finnes kanske ingen, som mera beklagar hans död, än just jag; men om ni tror, att jag med något band käner mig bunden vid det lik, som ligger der i sängen, så misstar ni er, det skulle icke: göra mitt förstånd mycke nära. Dessa ord sårade Julie djupt, Hon brast i gråt, oaktadt hennes sträfvan att hålla tårarne tillbaka. Men snart blef hon herre öfver sig sjelf; hon såg skarpt in i hans ögon och svarade med ett visst lugn