Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 2

Hon hade under denna natt genomgått de lyckliga dagarna af deras första kärlek, och för hvarje ny tafla, som lifligt framställde sig för henne, bade hon utgjutit strida tårar. Hon hade sålunda gjort sig den oundvikliga förlustens å smärtsam som möjlig, och efter några timmars förtviflan, hade hon fått det lugn, som man har, då man ej eger något mer att förlora. Hona satt nu liksom förstenad, fästande en kall och stirrande blick på de tomma medikamentflaskorna och den dåsiga lampan, till och med andedrägten höll hon ängsligt tillbaka, på det att ingenting skulle störa tystnaden omkring den döende. Också var allt så tyst som i grafven, oberäknadt det regelmessiga pickandet af ett licet ur, som låg på bordet för att erinra om tiden för medikamenternas gifvande. Det är under dylika förhållande, tanken rör sig som friast; ingen yttre rörelse eller förändring inverkar på sinnena, och dock är det förunderligt, att tanken, just då man känner sig olyckligast, i samma ögonblick ledes in på likgiltiga och intetsägande betraktelser. Då olyckan är aldrastörst, då tanken förgäfves sträfvar att fatta den i hela sin vidd, springer han, likasom utmattad och för att hvila sig, öfver till de obetydligaste af de ting, som omgitva oss. När Julie med sin stela blick följde visarens gång på urtaflan, var det icke blott ögat utan älven tanken, som höll fast vid hans afmätta rörelser. Men denna hvila varar icke längre än tills ett yttre intryck åter väcker den halft slumrande anden. ? Klockan blef tre, och plötsligt började väktaren sin bullrande sång tätt under de öppna fönstren, Julie for förskräckt tillsamman; hon vände sig straxt till den sjuke, tryckte hans hand till sina läppar och utropade: 4oOtto! Otto! — Han förändrade icke en min, och tårarne fyllde ånyo hennes ögon. Straxt derpå öppnades: sakta dörren till ett sidorum, som stått på glänt, och en person i nattrock och tofflor trädde in.