Helsingborgs-Posten – 4 juli 1865, sida 2

— Hem? upprepade oarnet och stirrade oafvändt på honom. — Ja, hem; hvar bor du? .— Hos den gamla Betty. Hon slår mig och tvingar mig att gå omkring och tigga, och jag hatar henne. sade flickan, och det blixtrade till i hennes mörka öga då hon uppreste sig. — Har du hvarken far eller mor? frågade John, seende medlidsamt på slickaus magra kinder. — Jag hade en gång en mamma — för länge sedan; men hon har gått ifrån mig, svarade flickan djupt suckande. — Huru kom det sig, att du låg här midt på gatan ? — Jag bad en herre om en allmosa och han kallade mig en liten ficktjuf och hotade att låta insperra mig i fängelse, och ser ni, då sprang jag min väg; ty jag är ingen tjuf och det ser ni väl också. — Visserligen; du ser ej ut som en tjuf. Hvad heter du? — Undine. — Ett ovanlig namn för ett fattigt barn! Du går nu hem; det är det bästa du kan göra. — Jag törs ej gå hem. — Hvaför icke? — Emedan jag ej har några penningar och Betty slår mig halfdöd, om jag kommer hem utan penningar, sade flickan bedröfvad. d — Stackars flicka! sade John medlidsamt. Jag r önskade jag kunde hjelpa henne. Han tänkte uppå o stitt egot glädjelösa vindsrum, sin af stora bekymmer d och tungt arbete afmagrade hustru, sina sem hungriga t barn; sedan estersinnade han, att det stackars barnet hade det ännu sämre än han sjelf, och John, fastän endast en fattig skådespelare, hade det menniskovänligaste hjerta, som någonsin klappat under en fin rock —