Helsingborgs-Posten – 4 juli 1865, sida 2

A r — Jag tror kära hustu. att vår herre väl ej låter oss förgås, fördenskull att vi lemna en fattig varelse, ännu fattigare än vi, tak öfver hufvudet. Och hon sjelf kan törhända något bidraga till sitt underhåll. Hvad kan du uträtta för något, Undinc? — Jag kan dansa svarade flickan hastigt. Betty spelar positiv och Beck slår på tambourin och jag dansar på gatorna. John Crow reste sig upp och, tagande ned från väggen en giga. började han spela och sade: — Dansa Undinc! Barnet askastade den söndriga hatten och cchalen, skakade sina sköna, långa lockar från den höga, hvita pannan och, böjande sig något nedåt, började hon dansa. Det var en lätthet och en naturlig grace i hvarje hennes rörelse; då hon slutat dansen, nedböjde hon hufvudet emot ena knått likasom afvaktade hon åskådarnes bifall. John Crow, helt förtjust, klappade med händerna och sade: — Mycket bra, lilla flicka! Din lycka är gjord. La Petite Tiner. som hela publiken applåderar, är ej värdig upplösa din skorem. Undine skall göra allas vår lycka, hustru — eller jag beter ej John Urow. III. — har du sett den förtjusande La Vilette? frågade en på nyaste modet klädd herre, då han å Broadvay mötte sin vän, Edvard lester. — Sett henne? nej; du vet alltför väl, att jag endast tvenne dagar uppehållit mig i New York och ännu ej haft tid dertill. — Nå så kom då nu med mig. Jag går dit der du kan få se henne. Jag är till ch med i tillfälle att kunna presentera dig för henne, om du losvar att icke uttränga mig hos henne. — Är hon vacker? frågade Lester.