geringame; att de sostra så många män, att aldrig någon af dem blitver alldeles oumbärlig. Folkets i i: de fria länderna öde hunger ej på ett enda menniskolifs svaga tråd. och de, som upphöjas till staens högsta befattningar, finna sig med en förunderlig lätthet hemmastadda i de nya forhållandefna: ty fribeten har börjat deras uppfostran och ansvarigheten sulländar den. I detta hänseende behöfver man blott att jemföra den dom som Europa för fyra år sedan fällde över Lincoin, med de vittnesbörd om högaktning, på hvilka nu efteråt är sa stort öfverflöd. Utöfvandet as makten under de mest kritiska omständigheter bade helt visst gjort honom större, men han var dock en menniska, densamme, då han med sastbet mottog tegeringens börda, och då hans första yttranden blott mötte ett bittert tadel. Men äfven om det ej finnes något skäl till att egna den amerikanska republiken. som har blifvit trälfad i sina utmärktaste medlemmar, ett bekymradt deltagande, som är kränkande för dess stolthet, kan man dock sritt uttala sin sorg öfver, att den rastlöse ledaren, som aldrig i sitt lif haft något lugn, blef bortrifven innan han hade mottagit lönen för sitt arbete. I de Förenta Staterna är den privata sorgen lika stor som den offentliga. Det var ej blott regeringens byggnader, utan äfven de sattigaste husen, som voro behängda med sorgslor. Ett gråtaade tolk töljde den kista, som långsamt rörde sig från Washington till Ullinois. Folket kände sig, som det alltid händer, i första ögonblicket helt och hållet öfverväldigadt af smärta, och först nu fattar det, hvad det har förlorat. Lincoln blef af händelserna dömd att blifva en stor man och uppnådde en ära som han aldrig hade eftertraktat. Hur gerna skulle han ej hafva afstått från det honom egnade beröm, om han för det priset kunnat skona sitt land för de sorgliga pröfningar. under hvilka hans namn håljdes med ära, Minnet af honom skall bestå längre än många andras, som genom falskt glitter bafva tilidragit sig sin samtids uppmärksamhet; det skall foga nya drag till det nya ideal, som sätter storheten i släcktri rättrådighet, låter makten böja sig för lagen och ej längre skiljer hjeltemodet från försakelsen. Jag har sagt allt, när jag kallar Lincolu en kristlig statsman i detta ords mest upphöjda betydelse. Han tänkte aldrig på sig sjelf; derför skall bans land och verlden ständigt erinra sig honom. SLUT.