möjligt oh ide låta något flags iutresse få influera på de beställningar, fom för bolagens räkning göras i England. Så är dock ide alltid fallet. Några af jernwägsbolagen i södra Swerige hafwa wid flera mesener betalt mer än som behöfdes för jernwågsstenor oh annan materiel. Örsaken är förnämligast att söka i direktörernas personliga okunnighet om marknaden härstädes samt deras förs faringöfätt att anwända kommissionärer, fom äro alldeles främmande för dessa slags affärer och hwilka, ehuru i öfrigt ytterst respektabla och utan twifwel mycket hemmastadda i hwad rörer foder, bomull och dyl., dock icke kunna ett, tu, tre sätta fig in i väls-marfnaden, än mindre beröma priser å annan materiel eller ress beskaffenhet, bwartill speciel kännedom erfordras. Säsom bewis härå torde, bland flera andra inträffare fall, kunna få anföras följande: Ett skånskt jernwägsbolag in köpte år 1864 räls efter ett pris af pd ft. 8, 5 sh. ett annat skänskt bolag samma år till pd. ft. 7, 15 sh., båda genom olika agenter i London, hwilfa beräknade 2 proc. kommission på inköpen. Uttemwalla—SHerrljungasbolaget köpte år 1864 Lit: tare och i proportion dyrare rails till pd. ft. 6, 15 sh. och betalte en agent i Manchester 1 proc. kommission på inköpen. Att rails moro dyrare i början än i slutet af 1864 kan wisserligen ide förnekas, men ett hud hemma detta slags affärer kan dock alltid lättare bedöma marknaden och rätta tiden för inköp samt köpa till billigare priser. Widare war fommisfionszarvodet för de skånska banorna dubbelt emot för Udvemwallasbanan och detta oaktadt de flesta skånska banor hade anbud från ett hus af första ordningen, fullkomligt hems mastadt i jernwägsaffärer, att utföra deras inköp mot 1 procent kommission — ett förhållande som bolagets rewisorer måhända icke lära undgå att i sinom tid anmärka.