fram. Hon var mycket rörd och hade stor möda att förklara, att hon var gift med en soldat i den teguliera armeen, och att hennes man, som tjent mycket länge, önskade tillstånd att återvända hem för att komma sin familj till hjelp. Då hon kom af sig hvart ögonblick sade Lincoln godmodigt till henne: Det är bäst, att jag hjelper Er,4 och derefter började han att ställa frågor på henne med en advokats systematiska reda och klarbet. Jag kunde tydligt se hans profil i den starka belysningen från fönstret; håret var i oordning, ty med högra handen for han ideligen omkring i sin chevelure, och hans något mefistoseliska hufvud gjordo ett egendomligt intryck, då man följde de underliga rörelserna i hans skarpa anletsdrag, medan han talade; men hans stämma hade en nästan faderlig mildhet. Sedan han utforskat den stackars qvinnan, sade han till henne: lag är ur stånd att uppfylla Er begäran. Jag har rätt att sända alla unionens armeer hem, tillade han med ett besynnerligt skratt, men jag kan icke betria en anda soldat från tjensten;, Er mans regementschef kan ensam tillfredsställa er önskan. Hustrun jemrade sig öfver sin fattigdom; hon hade aldrig förut haft så mycket att utstå, sade hon, Det gör mig ondt om Er, och ni kan vara förvissal om, att Er sorg går mig till hjertat, svarade Lincoln, ech hans, röst blef plötsligt långsam. och högtidlig; men Ni kan tro, att det gar oss alla på samma sätt, att vi alla under denna tid. lida mera än någonsin förut. Enhvar af oss har sin börda att bära. Efter dessa ord böjde han stig sramåt mot henne, och man hörde deras hviskningar. Jag såg Lincoln, skrifva ett par ord på en bit papper, och sedan han; lemnat, det, åt hustrun, bjöd han henne farväl med den, most. utsökta häslighet. Ett ögonblick derefter. framträdde on ung, man, som räckte, presidenten banden och, utropade med bulltarde röst: Jag hat endast och, allenast, kommit hit