Helsingborg den 30 Juni. Helsingborg har all anledning, till belåtenhet med den utgång riksdagsmannawalet fick i går, i bet konsul Rooth blef återwald. Stora anstalter hade denna gång blifwit träffade för att genomrrifva hr Borgs wal, hwilket från alla sidor sedt hade warit en stor olycka och en jättestandal. Före fölet slutades emellertid med ett komplett fiasko, och vet skulle också endast tunnat lyckas, säwida stadens förnuftiga röstegare, hwilka Gudilof både till antalet och inflytandet äro längt öfwerwägande, splittrat fina röster, bwilket lätt tunnat sse, såwida de saknat en lämplig kancidat, om hwilken de kunde förena fig. Ingenting lemnades också oförfött för att åstadkomma denna splittring. J Ovefundspos stens Tisdagsnummer läste man en liten uppsats, i hwilken dock hästfoten stack alltför tyrligt fram, för att någon skulle låta lura fig af re ver utkastade krokarne. Det heter nemligen rer, att åtskillige walmän kastat fina blickar på toktorerna Etursen-Beder och Stenkula. Förmodligen mar det ide hr Borg obekant, att ingentera af dessa män, hwilka eljest åtnjuta stora och wälförtjenta sympathier inom detta samhälle, war walbar till riksdagsman, den ene emedan han icke i tre år näst före walet warit i staden bosatt, den andre emedan han är nmantolsskrifwen på landet. Det är omöjligt annat, än att hr Borg Haft reva på dessa omständigheter, men ide destomindre nämner han ide ett ord derom, vå han till slut, liksom i förbigående, råkar att upp: räfna äfwen de båda nämnda herrarne bland fans ridaterna, hwarwid han naturligtwis med ren rena blygsamhet, fom klär honom så wäl, sätter fig sjelf i första rummet såsom ven rer har anspråk på walmännens förtroente. Men en af br Boras principer såsom folkledare är, att vet emellanåt icke är gagneligt att låta det snweräna folket meta för mycket. Wisst är det obestridligt, att denna princip är tensamma, fom han få ofta funnit för: dömlig hos tet gamla Europas demoraliferade diplomati, oh att den mera anstär en anhängare af Loyola än ven, som åtnjuter Garibaldis synnerliga förtroende och kallas Lincolns broter — men hwad gör tet? Äfwen solen har fläckar, och hr Borg är i alfa fall den han är — Professor Bora, fans ningens apostel, folkets oegennyttigaste wän, ve magtegandes tuttoris och en af stödjepelarne i den swenska frihetens tempel. Men ide blott derföre att hrr Borg T konsorter ledo ett fullständigt nederlag har man anledning att lyckönska fig till utgången af walet. Konsul Rooth åtnjnter såjom enskilt person de warmaste sympathier inom detta samhälle, åt hwars wäl ban med sällsvnt oegennytta egnat sina bästa frafter, han har bakom sig en lång riksdagsmannabana och har i sitt politiska uppträdande förwärfwat sig anspråk på aktning och förtroende. Mot hans wal har man welat inwända, att br Rooth såsom bo fatt i Köpenhamn wore mindre lämplig att mid en swensk riksdag representera en swensk stad, ja det har tillochmed blifwit sagdt, att Helsinghorgarne lika gerna kunde wälja hr Lewyson på Östergade fom hr Rooth till fin ritsdagsman. Wi medgifwa gerna, att detta kunnat ega fin sanning, om bet warit fråga om en nerus homo, om hwilken man ide kände hwad han gick för, men på hr Rooth har ret ide någon tillämpning. Det är nemligen ide någonsomhelst anledning att befara, att hr Rooths nyligen ftedra bosättning i Köpenhamn medfört någon förändring i hans uppfatte ning af sitt fäderneslands angelägenheter, och man har ingen rätt att anse Honom wara mindre swensk eller mindre Helsingborgare efter flyttningen än före densamma. Wid det förestående ritsmötet har Helsingborg såsom tommun ide något specielt in teresje att bewaka. Det är uteslutande stora for sterläncska frågor, fom komma att taga uppmiärf: samheten i anspråt. Wi känna ide något närmare om hr Rooths åsigter i representationsreformfrågan. Men wi weta, att han Har nog poliiiska insigter att bilda sig en sjelfständig mening om det hwilande förslagets företräden och dess swagheter, och nog ärlighet att i sitt uppträdande endast och