rit, att befria obotligt sjuka från deras lidande, synnerligast fattiga, fom af bristande wärd slulle liva i tubbelt mått. Sedan tromaren uppläst denna kuriösa skrift, sporte han vintbäck: Nå hwar war motiret till att kyrkoherden tog lifwet af Yyfin? L. Odotlig sjukdom hufwudsakligen. Dom, War vet hufwudsakligen? L. Rej. Dom. Jag tyckte kyrkoherren fade få. L. Ja, men ret war inte rätt, det war sjelfwa or safen. Dom, Begagnade kyrkoherden alltid 2 sorters win, ett obemängdt och ett giftblandadt? L. Ja, till obotligt sjuka. Xlockan war 12, då ransalningen nått sitt slut. Domaren uppmanade menigheten att lemna tingssalen, på det rätten måtte öfwerlägga, hwarefter utslag skulle aftunnas. Domaren och nämnden begåfwo sig emellertid en trappa upp och Lindbäck förres under bematning till ett angränsande hus, i hwilket han äfwen under föregående natt warit inqwarterad. KI. strax efter 3 satte fig domstolen, och Lindbäck inträtte. Han war nu betydligt blekare, hans Läppar woro sammanpressade, hans ögon ännu mera slutna, och sedan han intagit fin plats, upptog han en näsduk och torkade fig flera gånger om munnen J hela hans kropp förmärkte man en skakning, och kallswett spårades på hans panna. J tingssalen rädde wid hans inträde en dödstyjtnad; man läste i allas blickar den fragan, huru han skulle mottaga ten dom, fom hwar och en förs modade slulle wänta honom. Domaren wände sig nn till allmänna åklagaren och frågare, enligt hwiltet lagrum han yrkade answar å Vindbad. Allmänna åtlagaren yrkade tilkiumpning of ftrafflagens 14 kap. 1 om 8 65. Härefter uppläste domaren utslaget, hwarigenom Lindbäck, på grund af så wäl hwad mot honom blifwit bewisadt som jemwäl sin egen skriftliga och serermera inför domstolen widhallna betännelse, dömtes att för mord på handlanden Lyfen, Nils Pettersson i Fårslog och Carin Persdotter i Hus fen mista lifwet genom halshuggning, att erfitta alla omfoftnadver i målet samt wara från sitt pres sterliga embete skild; hwilket senare skulle unvers ställas domkapitlet i Carlstad. Sevan beswärshänwisning blifwit Lindbäck merddelad och deune icke hade något att emot utslaget invända, framsteg han till domarebordet, bugade fig och sade till domaren: Haf tad, du unge man, för all ben owäld du mifat! Derpå, wänd till landshöftingen, yttrade han: Haf tad, du ätle böfting! Sedan ställre han fina ord till menigheten; men fom Lintläck stod allteles inpå referenten, war ret omöjligt att anteckna hang ord, som dock woro af ungefär följande lyrelse: Hat: wen tack, I alle! Jag är nu en olycklig warelse, men jag wet att J alla ären mina wänner. Jag stär nu mid grafwens brädd, och der eger man inga omänner, ty ingen fröjdas öfwer en annans olycka. Afwen jag har en gång warit en förhoppningsfull man, äfwen jag har warit lycklig, innan förwillelserna grepo mig. Farwäl, I alle! Om några här finnas, fom tillhöra min församling, så helsen till dem, för hwilka jag alltid welat wara en far! Helsen dem alla och deras barn! Gud wälsigne er! Under hela detta tal höll han sina ögon tillhopa, meran han höjte sitt hufwud. Hans stämma war tydlig, fastän darrande. Han eger en utmärkt wälljudante organ, och man kunde tydligen märka, att han warit en god predikant samt förstått att genom fina ord och fin deklamation inwerka på mängten, ehuru de mera bildade häri måste fe endast effektsökeri. Menigheten snyftade högljudt och den tycktes wisa honom det lifligaste deltagande. När han slutat tala, bugade han fig ännu en gång, hwars efter han lemnade tingssalen, under det massan beredte honom öppen plats och liksom wisade honom ben djupaste wördnad. Mamsell Haren dömtes att, för det hon inne: haft arsenik, böta 25 rdr vmt. Före fin afresa från Trubby, fom anträddes omkring kl. 5 samma e. m., höll L. ånyo tal till folfet, toa, afsked af gästgifwaren och hans hustru, mamsell Ågren och alla fina gamla bekanta, hwilkas händer han ömt tryckte under det de alla gräto sliljsmessans bittra tårar. Lyckligtwis hare kinds mannen förbjudit all försäljning af öl och bränwin i ren närbelägna hantelsboren, så att massans finnen ej blifwit retade. Ref. hörte personer från grannskapet försäkra, att om tetta förfigtighetsmått ej wittagits, hare ret warit swårt säga, om icke folket, med ten matt L. tyckes ega öfwer och bes herrsta retsamma, fött befria honom. Men lyckligtwis förspordes ingen rörelse eller försök till dylift. ) enligt 2:s på domarens fråga gifna uppgift lika med