nistonaturens sjufwaste ingifseljer å den andra. Jngen swartsjuf blick bewakar hyitringarue af end kunslor, uten lider ar wart swärmod eller opeltlsamhet, ingen wänmenr ansträngningar af of, ingen lordrar fänslor, h.vuka det ide star i wår magt att framfalla.. — —. Jag skulle aldrig tillåt mig att söta detta oberoende, för art jälunda befria mig från omsorgen för en annans lyda, jom blef mig så swär att uppfolla. Omnandijleena barwå skaffat mig det, jom lag eljest icke wan ett slags brott stulle kunnar erhålla. Huru alskar jag icke desja bojor, fom Ida mig odelast ålsta dig och utan afbrott tänfa på dig. Hwarje annan o felsärtning är nu banlyst, och jag ar endast skoldig att bäångifwa mig är den, fom alskar mig. — — — Od nar då Bugot, från hwlken hon genom en tydlig tulfätdighet lyckas erhålla några bref, wifur sig oro ig för hennes öde, walnar aler den herollka tonen od blandar fig med den eldiga ömheten. Dt utropar hon, gåller det wål har att wela, huruwida en stackars qwinna skall dö fore eller efter dig! Frågan ar om att bewara din lif och göra der nyitigt för waärt parli. Allt ananat nasle wika härför.. Allt adetta är helt såfert, ända till det frin, före troliga du, mocket romanmiiskt och stork od du wisar oss ide blott den qwinna, fom meo mycken sjaljullhet förstar att farglagga och adl. fin pad: sion, utan afwen den q vinna som, uppofftande sig sielf, gör sig den iklusionen, att hon derigeuu rade dar fin man och fålunda bringar honom et förjoningsoffer för den sorg bon wållat honom. All den rörelse, all den skärande morsägelse, fom finnes i bennes hierta, gifwer jig lajt i detta stri: Skall jag dö: näwål lät få wara! Jag fänner det båsta lifwet bar at erbjuda, och def fortfarande skulle blott noinga mig till nya uvpeffringar. Då Madame Roland sålunda uppeldade fig sjalf