vända upp och ned på hela Europa. Nationaliletsprincipens genomförande är det sluiliga mäfet för Frankrikes utlandska polikik; men Frankrike, som erkånner denna priucip, skall icke underlåta att visa måtta och taga de bestående sorhållandena i betraktande. Frankrike skall städse noga osvervaga hvad som kan uppnas i det gifna ögonblicket, och hvilka offer det kommer allt underkasta sig för alt fora sin äsigt till seger. Sedan Prins Napoleon på detta sått sorgripit sig mot de regeringar, hvilkas herravalde hvilar på bajonesterna, öfvergick han till att tala om den despotism, som smider anden i bojor, och hans språk var här icke mindre tydligt. Ilan skildrade sorst Napoleon I:s sorhatande till påfvedömet och påstod, att denue kejsares konkordat, som blifvit så starkt augripet, vasendiligen hall till toremäl att halla kyrkan inom hennes eget område och betrygga statens oKlnangighvol. Napoleon I var osvertygad om religionens nodvandighet for ett civiliseradt folk, oaktadt tvifvel kan soresinnas angående hans eana religiosa åsigter, om hvilka han aldrig klätt uftalat sig. Men religionen hade i hans ogon ingenting med pålvens verldsliga regering att gora, ja denna sednare var bestamdt skadlig for rellgionen, och Napoleon I var derfore stadse en siende till det verldsliga påfvedömet. Det dekret. som 1809 berolvade påfven Rom, stodde sig bland onnat på soljande motiver: Det har varit arhundraden, i hvilka vår religions ofversteprester icke varil konungar tillika. Det gifves ingen lard, ingen historiker, som icke, om han vill vara arlig, måste medgifva, att pålvarnes verldsliga migi varit olycksbringande for religionen .. .. om de äro Jesu Christi ståthållare på jorden, så kunna de icke utolva något annat herravälde än han kade, och hans rike var icke af denna verlden.? Den påfliga regeringen hade trots alla varningar slutit sig till Frankrikes fiender, och då det på grund deraf blef en politisk nodvandighet alt upphäfva den, så lat Napoleon I den utan betankande falla. Till denna återblick knot Prins Napoleon soljande reflexioner: Har sramtiden icke tydligt nog visat, huru riktigt Napoleon, bedomde forhållandena? Då man betanher de strider, som framkallats af pafvarnes verldsliga magt, maste man icke då komma till den ofvertygelse, att det nu for alla frihetens och den moderna lidsandans anhangaro galler att erofra detta medeltidens sista faste? Så länge Rom befinner sig i pålvens händer ar denna stad en härd för reaktionen mot Frankrike, mot Italieu, mot vårt samhalle. Det år några högst besynner liga katholiker, som vilja gore religionen beroende af en verldslig regering, som med magt måste hållas uppe i Rom. Jag kanner ingen farligare åsfut, ingen, som är m ra kränkande och förödminkande sor katolicismen, Om det vore sant, att religionen icke kan stödja sig på något annat an magt, så mas e icke blott kasolikerur utan alla menniskor med en uppriklig teligios känsla sorja. Wi warnade i wårt föregående nummer för att fästa alltför mycken tillit till de tyska berätteljerna om Victor Emanuels och de italienska statsmännens affall från de idger, fom slapat Italiens enhet och mäste anses såsom wilkor för konungarifet Italiens framtida beftånd. Utgör ide i sjeljwa werket prins Napoleons tal en få grundlig wederläggning fom möjligt af dessa rytten om förrädiska underhandlingar? Prinsens fällning såsom vicepresident i ges heimestatsrådet förlänar en wigt åt hans ord wid ett dyligt tillfälle, fom ide af någon fan bortrefos neras. Men prins Navoleons tal är icke det enda, som wederlägger påståendet om reaktionens seger i det italiensta kabinettet. Persigny har efter fin åter fomjt från Rom utgifwit en brochur fom uttalar fig gynnsamt om konungariket Jtaliens framtid. Han hoppas, att Italiens enhet till slnt skall blifva upprättad på en fast grundval. Italien år enligt Persignys mening rikt nog att i sinom tid köpa Venetien af Österrike utan att bli tvunget att gripa till vapen. Frankrike har fört krig for alt tilliotetgora Österrikes herravalde i Italien, men icke for all upprätta elt franskt hetravalde i landet. Författaren kritiserar skarpt det herrskande partiet i Rom, som är siendtligt mot Frankrike, och uttatar det hopp, att påfvedomet ———————— LL