safens fromma eller i alla bändelser möjligen fan lyckas undkomma till Amerika. Men framför allt år det den ålskade, hos hwilten hennes sankar dröja, owiss, som hon är öfwer hans öde. Antingen hon nu förtåljer om upptraden från sin ungdom eller skildrar fin moders död, wid minnet af hwilken hon annu uUilgjuler tårar, afbryter hon fig plölsligt oc bäfwar för dens öde, Åom bon alskar. Då hon nedslrifwer sina sista tankar och sager farwål till sin man och sitt barn, tillägger hon: Och dig fom lag ide wågar nämna, dig, hwikten man en gång når man beflagar wår gemensamma olyca, skal lära att akanna bätite, o. j. w. — — Men de år ispunerhet i hennes oref. fom denna vassion o medelbart, oemotstänoligt och glödande bryter jrams Det är bref, i bwilka allt sinnes blandadt om hwart annnat: deklamution, fwulll, suoicism, fpråffel oct en djup och ven kaäusla. . et år en förundertig, bitter wällust i dessa be frielserop, fom upphäfwes af en qwinna, fom nå ftan fånner fig fri och Iydlig i det ögoblick, då hor betråder fångeljets tröffel, emedan bon nu odeladt och utan au begå någon imagber, fan lefwa för det bon älskar. Hon fruktar för att blifwn duerstänkt ät lifwet, emedan hon då åter måste böja fig under pligtens of, fom wäl har hennes aftning men fom dock trocker henne till jorden. Det är bennes kärlek, fom gör, att hon finner behag i fin fängenskap. Dukan, strifwer hon till Buzot, laldrig tänka dig huru angenamt man har i ert fängelje, der man endast är fit eget hjerta slyldig råfenffap för huru man anwänder hwarje ögonblid af fin tid. Här äro inga förtretliga afbrott, in: gen bejwärlig uppoffring, ingen tung omsorg. Hår år ingen ar dessa pligter, fom kännas få mycket bårdare, som hwarje redligt hjerta måste boja sig under den, oh här år ingen strid emellan fam. fundets lagar od fördomarne å ena sidan och men: