allmänna rösträtten tillämpas i vidsträckt skala. Han fordrar Frankrikes, allians med de, liberala folken, äfven de förenta staterna, och afskaflandet af pålvens verldsliga magt. Detta tal var så utförligt, att ännu endast sragmenter af detsamma blifvit osfentligajorda. Af hvad LIndependance Belge? derat meddelar, ansora vi följande, som prinsen yttrade om nationalilelsprincipen, hvilken han ansåg såsom ledstjernan for Frankrikes utrikespolitik i motsats till traktaterna af 1815. Den franska revolutionens ledare, anmarkle prinsen, ville icke låta sig nöja med. att göra sitt eget land friu, deras idger omfattade hela menskligheten, och deraf de krig, som sedermera gingo i arf till Napoleon I. Man har riktat starka forebråelser mot Frankrike och Napoleon med anledning af dessa krig, och dock voro de en nodvandig sotjd af förhållandena. Hur var det väl töjligt, att en strid skulle kunna undvikas, nar den gamla och den nya tiden stodo midt emot hvarandra. Nar har man val i allmanhet sett, att storre idter baaat sig fram, utan att de blifvit beseglade af menniskornas blod? Hurv mycket blod maste icke ulgjutas, innan den romerska civilisationen kunde utbreda sia osver verlden; hvilka menniskoolfer har icke kristendomen, derefter reformationen och i den nyaste tiden slafveriets afskallande i Amerika kraft? Man måste hoppas, all den sligando civilisaloven för framtiden omojliggor dylika strider. Men då Frankrike kämpade mot det sammansvutha Enropa, var: det en ren omaplighet afl halla svardet i skidan. Om man vill sorebygga krig emellan folken, så måste man skapa ett nytt tillstand och för detta lägga till grund en princip, som tillfredsstaller alla nationer och åstadkommer en rättvis och billig jemnvigt. Denna princip ar nationalitetsprincipen, som alldeles ivke ar sa svar att definiera, om man blott tager den i sin hefhet och icke utgår från ett enskilt Moment i densamma, så som de gora, hvilka soka bevisa. pliincipens forkastlighet. For ullvaron af en nafHnalnet fordras en forening af slera vilkor, och hvad som dervid sorst måste tagas i betraktande ar uppkomst, race, seder, geograsiska tlorhållanden, historisk tradition, språk, religion och intressen Om det i dessa sorhallanden eller de sfesta al dem finnes en gemensamhnel, så exislerar en nationalitet, förutsatt att innevanarne sjellva betrakta sig såsom ett sjeltstandigt folk med ratt tull sjelfständig tillvaro, och denna nationalitets vilja kan då göra anspråk på att blifva respekterad. Ar det val mojligt att uppstalla någon grundval for folkens inbordes forhållanden 2 fortfor Prinsen. Lemnar det nuvarande tillstandet, som grundats af magten, en sådan grundval? Men magt ar icke rätt, och vore det tillräckligt for ett folk aut vara det starkaste, hvarsore då tadla dem, som soka blifva det? I Nu, då J aren de svagaste. sager man till folken, hafven J inga rattigheter, men om) i nästa ogonblick blefven de starkaste, så skulle ratten blifva en följd af eder magt! Kan någon mera omstortande princip tankas, och ar det icke en ständig appell till den råa styrkan atticke kunna ösa sin ratt ur annan källa an de faktiska sforhållandena? Vi se ju också hvad foljden blifvit. Då man 1813 skred till ordnandet af Europas förhållanden, var det blott magten, som hade något att betyda, och hatet måttades af våldet. Ett sådant tillstånd saknar all sanning; det är en falsk jomnvigt, åstadkommen under ogonblickets passioner, en blanåniagg af den gamla rätten och de i samtiden gifna forhållandena, men icke desto mindre vill man att det skall vara utgångspunkten för en varaktig fred, som endast och allenast kan hvila på folkens tillsredsställelse. Oss, som för några år titlbaka stodo som de ofvervunna från 1815, vill man tvinga att tillbedja dessa traktaler, eller för all uttrycka sig med en nyligen begagnad ordlek, man tillåfer oss att assky dem, om vi bara icke bryta mot dem. Nationaliletsideen är icke blott god i och för sig, det gitves dessutom ingen annan, som är duglig att grundlagga varaktiga och fredliga sorhällanden; ty hvad styrkan har skapat kan åter af styrkan kullkastas. Dessa yttranden, anmärkte prinsen slutligen, böra dock icke uppfattas så som om Frankrike straxt ville