med den enwåldiga kånfslan of en sent född brin. nande lidelse. hade hon endast få dagar qwar till att lefwa. För beune kunde revolnttonsittbunalen eudan wara en passage emellan jängeljet och scha. vetten. Da man uopläaste dödadomen sot henne warwe bon stolt: 73 dömen mig wardig att del de stora mans öde, J hafwen imordut? Jag skal beslita mig om art mecföra til jswbavotten jamma mod, fom de bafwa wisar. (Si sadont mod lade hon ockiä i dagen, då hon start derpa, den 8:de MNopewmb i 1793 klockan hal lem e. m. gick döden till motea. Öfwer hennce drag låg ev allvartigt leende, litulängt från swag. bet som öjwermod. Hennes anngte wijade i fin bländande Feislbet ide ect spår af rörelse Hon mar flådd i en med blomuerbouauetter besädd Kw ktadnng. Hon fom nnder wagen til Pont-Neuf, der hennes barndom förflutit, och måhända fökie hennes ögon de fonner. frau bwilta hon sasom bets ung flicka sag jolen gå ned batom Challots höjder. Till folseslagare vå den sorgliga kärtan hade hon en fadare man, en s. d. direktöt för Åssignationssabrtten, wio namna Lamarche, jom knappt kunde bälla fig upprätt — till dem grad war han betagen af skrast. Då de anländt till tevolution splatfen wille hon jpara sin stackars olyckskamrat äsynen af hennes afrättning och lät honom först beträda schavotten. bwarelter bon fjeli med sasta steg gid upp för mappan.) Hennes sista blid föll på en kolossal bild al trihten, och hon utropade: Å frihet, hur har man ide frånt diyg! (Forts.) ) Då bödeln gjerte invåndvingar häremot, förmenande, att det tillkem henne rom qwiana att dö först, frågade hon honom om han mille neka att npriyba en dameg sista onstun.