Till C. G. Brunius. Den 18 Meaj 18655. Bode äradagen af hang utnämning til akademisk lärare, Utanför den gamla lärosalen jublar fogelsängen: mai är här! och wär helga lund wid katedralen sig i lummig fägring åter flär: under dessa hwalf af ljusgrönt sammet lärdomen änyo benen rör, det är tid att skaka winterdammet våd af lagrar, finne od) humör. Känne du wid der? Jngen under solen kanner det wäl bättre, än just Du; Du war hemwan der i lärostolen, hemwan ock på Lundagärden ju: femti år — en stolt oc dådril bana! — wankade Du, lefde, byoggde der, och ditt eget, ditt af gammal wana bettr qvartier latin ju ar. Femti år! och hwilka gyldne tider, hwilken rik, romantist sagokrans! med Tegner och dessa tegnerider, med ett lif, en sristhet oc) en glans! Sjelf, — och Minnet wet att det bewara, hade Du en roll, eu del deri, sielf en plats bland denna jängarffara, sjelf en lyra, ful af Harmoni. Fastän åren skonlöst nog Ha farit öfwer mycket, hwilket förr war stort, yngre tiders slagte hwad Du warit minnes dock och ärar hwad Du gjort; ide templen blott, ej blott gothifen, wittnar om ditt snilles id och kraft, borgare du satt i många riten, Hellas, Rom, knapt mera wädig haft. Om ej längre murar, hwalf och vågar, du oss dittar, gamle avtkiteft, bygg of, men din afton wackert lägar, än ett skaldewerk, ett ungdomsläckt! bygg oss af pogmata — Du fon det, — ämu någon pelarrund, till en undrans syn för fosterlandet, midt uti din äras lagerlund! Orm. Odd. — ooo S F———