Helsingborgs-Posten – 23 maj 1865, sida 2

med en själ, fom är skapad att hysa den. Hon hade bildat fig ett högt, stoistt begrepp om fin pligt som hustru; hon hade en alwarlig, förnuftig tilgifwenbet för fin man, war redo att dela hang öde, bistå honom i bang arbete, tämpa wid hans sida och uppoffra fig för bonom; men samliidigt fände hon en mig odestämd tomhet och trötihet och en hemlig odelatenhet, härledande fig från ohfveten i karafter od ålder. Hon iillstår det sjelf. Pärwr woro ensamma hade jag ofta mina tunga timmar; när wi wisade of bland menniskor, fann jag mig åls skad af flera, od jag kände att några af dessa mor ro i stånd att röra mitt hjerta för mydet. Jag fördjupade mig då i arbete med min man, men detta war en annan ytterlighet, fom också bade fina olägenbeter, ty jag wande honom derigenom mid att ide någor ögonblick kunna wara mig förutan, och jag blef trött deraf — — — Så mvdet wisste man förut; man har widare me: tat, att bon den 31:ste Maj af hemliga personliga bewetelsegrunder wille lemna Paris. Hon sktrifwer sjelf, utt bon hade Åmånga goda ffäl derull; frufs tan war föfert ide något af dem. Men för öfrigt war Madame Rolands hjertesaken henilighet. Mar trodde att hon älskat; men hwem hide bon älskat? Det war hwarken — såsom wan få ofta för: modat — Barbarour, den vadre Marieillaren mer sitt Aminous ansigte, eller Lantbenas, hwars högsti önskan derigenom skulle uppfyllts, samme man, fon lågsinnadt bamnade sig för sin otur i kärlek genon ett fegt offall när det gällde; ejheller war det Bo se; ide ens Bancal des Jssarts, för bwilken hor dock kände en grvende ömhet. Afguden, den utwalde den, fom i detta wäldiga bjerta tände kärleken hela sin kraft, war girondisten Buzot. Jnnan har blef medlem af konventet, bade han sutit iden fon stituerande församlingen. Han war en ännu un man — yngre ån Madame Roland; han utmärki