Helsingborgs-Posten – 28 april 1865, sida 3

—————— — — — Ullandet. Så småningom borja diverse enskiltheter från Richmonds intagande komma i dagen. Bland de först inmarscherade trupperna voro ett par negerregementen, som inryckte under en ny triumfmarsch, hvars slutrefrang lyder så hår: ?Nu Massa går, bo, ho! Den svarte blir, ha, ha! Det stora riket kommit, och tid att jubla nu det är! Måndags morgon, dagen efter utrymningen, såg man redan en landtman i stadens omedelbara grannskap kora sin plog på ett fält, som under åratal och ännu aftonen sorut forödts af hastarnes hofvar och insanteriets marscher. Då Richmond Whig den 4:de for forsta gången efter fyra år åter utkom, låste man bland ?Fashionable Intelligence?; Anlanda notabiliteter, April 3: General Grant med stab och Potomacarmen i allmanhet. Emellan den päfliga stolen och kabinetlten i Paris och Turin fortgå for nårvarande underhandlingar, som efter det sist forflutna halfarets handelser mäste anses gränsa till det sagolika. Efter encyklikan och de franska biskoparnes af Pafven underblästa opposition mot kejsarens regering, elter ultramontanernas oppna, nästan foraktsustla trots hade väl ingen anat, att vägen till en försoning så snart skulle blifva banad, så mycket mindre, som foreningen emellan Påfven och Napoleon syntes olankbar med mindre än den sednare beslöt sig for att på det pälliga altaret offra det goda forhållandet till Italien och kanhända äfven den unga statens framtida bestånd. Det attaliga har emellertid skett, vatikanen och Tuillerierna äro i denna stund en sjal och ett hjerta. Antonelli har lofvat att uppbjuda allt för att förbättra den kejserliga regeringens kinkiga ställning till biskoparne, mot det alt Frankrike å sin sida iaktsager tystnad med afseende på de der reformerna, som i så många år varit en stötesten emellan Rom och Paris. Men hvad mera år, Victor Emanuel är äfven inbegripen i försoningen, och underhandlingarne emellan honom och den heliga stolen, som varit afbrutna alltsedan exkommunikationen för 6 eller 7 år sedan, aro äler i gång. Omslaget i den napoleoniska politiken betecknades först af inrikesministern Ronhers tal vid lagstiftande forsamlingens adressdiskussion, och straxt derefter reste Persigny i en utomordenllig beskickning till Rom, der han emottogs med utmärkelser, som eljest pläga vara furstliga personer forbehållna. Slutligen slogs hela Italien med häpnad vid underrastelsen om ett handbref från påfven till Victor Emanuel. Åtskilliga versioner äro redan i omlopp om detta bref. Visst är åtminstone, att ett af hufvudföremålen är frågan om biskopsvakanserna. Det säges, att patven rent ut erbjudit ett närmande och endast uppstållt trenne vilkor: 1) att till biskopar endast vardiga personer utnämnas, 2) att de fängslade eller landsförvista biskoparne forsättas i frihet och processerna nedläggas, och 3) att vissa preconiserade biskopar, hvilkas inställande i sina embeten regeringen nekat, omedelbart installeras. Genast efter mottagandet af den påfliga skrifvelsen, sande Victor Emanuel en hr Vegezzi till Rom såsom utomordenilig underhandlare. Det säges, att Vegezzi —— rr — Ä. Ä—-e———--— — —-— — —