KRanbhända. OÖDä går jag med. Den qamte mannen skakade vä bufwudet och gned fig betänfsamt på näsan med handrager till lyk:an. Det tjenar till ingenting, brummade han, han flåpper ev ide in, nej min fjäl gör han ej. Het få wi wäl se, warade jag laskt. Hwen år han? YYerren. Swem är herren 27 , Det angår er ide, ljöd det ohöfliga swaret Öodt, godt; gå ni bara förut, så lofwwar jag, att berten skall gijwa mig både vällsmat och husrum i afion. Ni fan ju försöka på det! mumlade min mots sträfwige wägwisare, och ännu alltjemt skafande på hufwudet linkade han fom en nisse genom snön. Kort derefter reste sig en tung massa upp genom mörfret, och en stor hund for rasande emot of. Ar detta ert hem? frågade jag. . Ja. Lägg dig Bey. Med dessa ord började han leta i fin ficka efter nydelmn. . Jag ställde mig tått bakom honom, för att ide då miste om någon möjlighet att slippa in, och såg med tillhjelv af den lida ljuskreis, fom Iyftan spred ifring fig, att dörren war tätt beslagen med jernnaglar, liksom en fängeljedörr. Ett ögonblick derefter hade hon wridit om nydeln och jag slant förbi bonom in i huset. Jnkommen, såg jag mig nyfiket om och fann, att jag kommit in i ett ftort rum, ett flags förråda rum, fom begagnades till många olika ändamål. I ena hörner war det fyldt med spannemäl ända till tafet, litsom en lada, i det andra stodo mjöl säcar, återredskap, tunnor och rässor och på tafs bjelfarne hängde rader af skinkor, flästsidor och fnips pen af torkade wärter. Midt på goljwet flod ett ston, i ett smutsigt kläde inhöljdt föremål, och då