En Spökhistoria. af Eharles Dickeus. De tilldrageljer, jag står i begrepp att berätta, hafwa fin refommendation i sanmngen. De hände en gång mig sjelf, och lag minara bem lifa tydligt, fom om de tilldragit fig i går, oattadt tjugo år förs flutit sedan den natten. Under desja tjugo är har jag tills nu ide beråtrat denna historia för mer än en perfon, och jag beråttar den nu med en mot wilja, fom jag bar swått att betwinga. Allt hwad jag emellertid utbedjer mig, år, att ni låter bli att söka påtruga mig edra slutsatser. Jag önskar ins genting bortförklaradt, od bryr mig icke om några förnuftsffål. Jag är fullfomligt ense med mig sjelf om saken, och då jag bar mina egna sinnen att lita på, få will jag för min del helst hålla mig till deras witinetsbörd. Näwal det war för tjugo år sedan, ett var dagar före orrjagtens slut. Jag hade warit ute hela dagen igenom med min bössa, utan ant hafiwa ffjus tit något, wärdt art tala om. Winden war ojtlig, det war i Decemoer månad, och feenen war en stor ödslig hed i der nordligaste England. Det war ide något behagligt ställe att fara wilse på, de första fjäderlätta flingorna af ett hotande fnös fall började fladdra ned öfwer ljungen, och den blyfärgade aftonen närmade fig med stora fteg. Jug skpyggade med handen för mina ögon och stirrade ängsligt ut i det allt tjockare och ljockare mörfret och fåg huru den purpurfärgade heden fmåltie till sammans med en sträcka låga badar på nägra mils tland. Jcke den swagaste röfhwitfwel, ide den