nu slij vm det är al wirt för mig att lefwa eller ej! Eu förskracktig frampryd ring for öfwer Vicomte de Noels ansigte och han fjönt tilbaka vå sin stol. — Emellertid foLtfor röreljen blund Dr. Bertrands häster. Wi ertänna intet, utbröt en af de wanwettige olvcksbröderna, four skil art brya dette ord, fom gifwits döden. Vi äro alla dess dorkare — komne bit ati i godt sallskap wisa den ära. Hurra för för döden — Här är en, fom mill wara war religi on otrogen. En trvlös, upprepar jag, och hwittet öde förtjenar den trolofe ? ÖFölj genast med, bwiffade en stämma till MW fred. Ri jwäfwar I Rdfta fara. Det war dottorns Amannens, som talat, o b MW fred wände sig för an följa honom, men b.tanste sig i samma ögonblick vd bwiskade, hastigt bö ande fig ned, följande ord Hl de Noel: Rå för Guds skuld ide evt lit uppoffras pä detta förskrackliga satt. Folj mig, jag beswär al För sent, det ar förbi — stonade ten döende, Han svntea görazett fruftöst försöt art saga me; Utsträckte fina armat öfwer border och lät husfwudet tungt nedsjunka på dem. Om ett ögonblick år det förfent, fade doktorue amanuens och tog Asfred hastigt wid armen. De de Clerval gick genom den sidodörr, hans ledsagar öppnat för honom, törtade de öfriga få ifrigt bor till den, att han ivoligt fåg hur swår baas flot fade warit, men doktorns amanuens fick dorra stängd i tide, och de haljt förgiftade, halj1 berusad olycklige bedroqos i sin afsigt. Men nu då flyt ten blifwit werkställd och de föregående ögonblicken spänning laggt sig, öfwerfölls de Clerval af en un derlig matihet och yrsel, så att han sjönk ned p en sior soffa, till.hwilken han mekaniskt funnit wå gen. Nummer war fort oc swagi upplost af e