Mfred de Clerval, ljöd swaret. Alfred störtade upp och såg bort åt doktorn. Ssyou älskar mig, utbröt han, och jag är här! Denna plötsliga rörelse af de Clerval wäckte allas uppmärksamhet My, ännu en, streko gästerna, månnt en, fom ej wet till fig, ännu en som strålar oss öronen fulla, fom dör midt för wår nafa. Nej, ner ropade Alfred, nej, nej, icke dö, utan lej wa. Jag måste lefwa. Allt har förändrats och jag uppfordrar doktorn at frälsa mig. Syvad menar ni med att allt hir förändrats? hwistade den man, hwars berältelse werkat hela Detta uppiräde. Förändtats, fom följd af hwad jag fagt ? Larmet war sådant, att de Clervat ej ftrart funde swara. De ssieljdömda syndarne wid dordet tycktes fånna en förskracktig afund wid tanken vå en rådde ning, och sjeljwa dottorn söfte mu förgäfwes upp: rätthälla ordningen. YH, den toldje ropade gästerna, den fege! Han år rådd, han har ångrat fig! Den bedragaren, hwar för fom han ibland of 2 Syåll, mina bervar, utbröt Aljred med en röt som fom glasen till att skramla. ÅJag år wars ten feg eller trolög. Jag infann mig här för att dö, ty jag önskade dö, men nu önskar jag iefwa ej af obeständigbet eller fruttan uran emedan om ständigheter, som bragte mig att önska döden, m föråndratg, emedan jag först nu erfarit sanningen erfarit den hår i detta rum, erfarit den här wi detta bord — af denna herte. vSåg mig fade den obekante, grivande honon wid armen, Dwad hade min berättelje att gör med allt detta — med mindre — — med nun dre — — ferr Vicomte de Nvel, swarade den andre jag är Alfred de Clerval, och den berättelfe n nyss flutat war om Thefe de Farelles. — Dör