Helsingborgs-Posten – 27 januari 1865, sida 3

(Forts. o. sl. af brefwet fr. föreg. n:r. Herr Redattör! — — — Enulle det liiwal dära säå illa till, att Ni, Herr Åiedaltör, någongång oförwarandes räkus de somna på er pojt -hwollet, förbigaende fagat, händt, händer och kon handa afwen den bäfte — sä är det emellertid en hugnad oc lija att meta, vet matsammare wältare finnas i närheten. Jag syftar härmed ide få egentligen på eder nabo och yrtesbroder i slyllerfuren, ehuruwal han, deruti jnars lik sin junoniste föregångare i den hedniska gudajar gan, numera efter fulländad förwandling fon nästan dagligen lysta fig på starka wingar till högre vymder och derifrän bör med fina hundrade ögon i stjerten fuuna fe bäde mera oc) båttre än Mi, face fars obewingade eller åtminstone wingorutne ftoftets jon, med ert fattiga ena par i pannan, glas ögonen naturligtwis oderarnade. Jag menar taftmer den wackra stjerten sjelf eller, utan förblommering taladt, den elitltär, fom i tritista ögonblick jtär till hans förfogande, den frisinnade, fördomsfria och intelligenta delen af Helsingvorgs attade händtwers fore — indnstriidkare mille jag fåga. Ni tan nappeligen förestalla er den hjertans lust och gamman, som upprymde mig och alla andra anhangare bär på orten af titelreformen, då wi genom res jundspoften för sisitl. Lördag fingo tannedom om walvemalte industriidkares fyndiga pahitt till frå gans lyckliga lösning. Det war ocksa ratt rörande att förnimma, med öbwilten exemptarist sjeljförsa kele wederbörande jörktarat sig benagne att ide allenast bortlagga titeln Å: ästare, såjom nära nog förgriplig mot Gud sjelf, deu ende jannskyldige mä staren, ja allas wär Öfwermäftare, hwäret nog ocsa eger fin fulla riltighet, F) utan oc att i allstöns ödmjulhet åtnöja sig i stauet med den anfprärstlösare titeln of BDrofesforer. Så länge de gamla skräförfattningarna med thy åtföljande embe:en Wu nu florerade, gid det någorlunda lätt för sig utt, änskönt på omwägar, lotsa fig undan den anftötliga mäftavetlippan; man funde da på godt manr falla fig Ledamot af det lofl. stomakare embetet, d:o d:o af detelika Tofl. firäddaresemberet, ov. s. w. Men sedan genom fträinrättningens upphäfwande herrar handtwerkare — om förlåtelse, industriidkare wille jag återigen säga — upphört att wara embetsmän, olef det en tu ingande nödwändighet att fe jig om ejter en ny pågsande benämning såsom surrogat. Ett enklare och behändigare sätt att winna ett så godt ändamål; än det nu föreslagna, torde fmärlis gen kunna pähittas. Det euda, fom mid förhands lingen. om saten ide rätt behagat mig, är den framkastade fuwändningen, att ifrågawarande namne reform borde utgå från Steckholm eller Göteborg, om den skulte lyckas winna framgång. Nog är bivgsamheten i allmånhyet en rätt wacker dygd, men härwidlag fruktar idå att den gått något för långt. Tänk oara, om yrtesbröderna i de der stora städerna, när allt kommer omkring, skulle befinnas så förstockade, få befatta af den lede högfärdsdjefwulen, hwilken, efter hwad man will weta, huferar allra: wärft i stora städer, — få befatta och förstockade, sade jag, att de föraktade professorstiteln såsom ) Härwid har jag för egen del råkat ut för ganska allwar: samma skramler deröfwer, att jug tills dato aldrig twefat emot: taga faderstitelu af mina barn. Jckee så illa förstäendes likwäl, fom ffulle jag nägensin funna misstänfa min fromma ärbara husitru att bafwa tusmugglat någet fonfifftabelt Imåfram i wår äfta fång, utan har jag deremet af Helsinighorgas indnitriidfa re bljwit få arnadtigt ofwertygad om ötmjufbeteus ptigt gent emot Mår Herre, att jag af rent samwetstwång härjemte af? säger mig det ufurverade fadersuamnet, lätande dem enderätte jadren, allas wår fader i himmelen, hädanefter få behålla Ddetsamma uteslutande och oförfräukt. Anm. of Brefskrifwaren. ———L—— — ———