Helsingborgs-Posten – 27 januari 1865, sida 2

fulla ljua; lugnat stodo granarna. Från grenarne joll blott bår och der en glånsande droppe, en dröms lif tår från det slumrande irädet. Det war få vyst i den mörka skogen. Endast på afstånd hördes en ensam fågels läte; klagande toner, fom en säng af wemodet, afionens dotter, som flyr den ljusa mors gonen och förswinner med natten. Det war redan sent då Rudolf fom till fwarta Forfet; byns Hoda slog etiwa. J husen glimmade blott här och der ett ljus; de flesta inwänarne bade redan gatt till hwila. Han gick förbi klostret, fom ligger på en öppen plats midt i byn och fom obebodt lill en del hade sammanfallit i en ruin. — Det förekom Rudolf, fom om det alimmade ett ljus i dessa rum, det fladdrade hit och dit knappt märkbart på det långa afståndet. Han trodde det wara en synwilla od kanske en stjerna fom glanite mellan murarne. Han gid förbi och med tande steg bemåt. Jngen war waken; han steg upplöt trapvan och lade fig till ro. På en lång stund lunde han ide fofwa. Under denna fömnlöshet framssällde fig för honom många tanfar, han tånkte på Katarina, på junkern, På ds dets lef, som faftat honom hit, bwarest han Mulle förlora sin hjertefrid. Sfarva missljud genomjoro ibland hans tankar, han swigtace i förtroendet till fin fäslmö och såg fig nedkrossad af forg, återmånda till residensstaden; men liffom de älskande äro på tusen sätt uppfinningsrika på motföreftål ningar, få nedtystade han ockjä fina betymwer och iillslöt sina ögon. J halfslunmern förekom det honom, som om han hörde någon på den annars tysta gatan fom ma närmare, fom om gatudörrew blifwit öppnad, den ban förut stängt, fom om någon feg in i rums met under honom, od fom om någon med en mansbersons steg gick fram oc) tillbaka. Slutligen blef det mst.