Helsingborgs-Posten – 27 januari 1865, sida 2

honom huslåkaren an förhålla fig Milla, förgäfwes wore dennes föreställningar, att ban genom sin ora sieli fördröjde till risknandet, att såret derigenom skulle blifwa sämre o. s. w; han låt ej öfwertala jig oh arbetade blott på att få fort fom möjligt fomma upp ur sängen. Eudast utbrottet af baus faders wrede kunde återföra honom till förnuft, Men hans ungdoms kraft tillwågabragte, fom fagdt. hang. wederfäende öfwer all förwäntan suart. Tre weckor hade ännu ide förflmit, innan han redan började gå omkring i fitt rum. Hans första fråga som ban hittils hade kufwat, mar nu, dwar han egentligen bade befunnit fig, innan man bragt hos nom hem i wagnen. Då man för honom nämnde den gamle soldaten Claus Sdilder och dennes Dots ter Katharina, swarade han inter; gnolande på en wigstump, rådde han fram tid föastret. Öfwer sjelfwa händelsen började han stämta, skrartade när man talade derom och mente: Från Swerige bar fommit ect skerp, på detia har mör daren befunnit fig; man borde söka honom på Ö. fterfjön.? Men detefter frågade han dock ide utan befymmer: Om man ide bade funnit något fom bade afseende vå håndelien? Om man tedan hade kommit någon på frår? Men så mycket wederbös rande ån bemödar fig an erhålla något ljud i dens na märkwårdiga händelses mörfer, få wille det ej lockas dem och Hela safen tydtes nåstan botiglömmag, isynerbet då junkern sjelj ej yctes wara wi dare angelägen om an få gerningsmannen upptäckt. Hans fader iog honom wäl flerfaldida gånger i skarvt förhör, men ban yppade ide mer ån gwud han dinils yttrat. Första wackra dagen, fom tillåt det, bea aqnade iunkern till en ufflpkt. Fsän alla fonter bugade fig bönderna respekijullt, når han paoserud tandade byn, men ingen närmade fig hjetiligt till honom; han hade odfå aldrig förftått att tilwinna fig des