Helsingborgs-Posten – 24 januari 1865, sida 2

år ett dåraktigt barn? Du har ju så mycket förs stånd fom du behöfwrer, för aft inom ett år hinna till samma bildning, fom de förnämsta bland res sidensets fruar besitla. Att uppmana dig till flit, skulle jag aldrig beböfwa, det wet jag. Ar det då werkkigen ditt uppfår, Rudolf, att taga mig med dig till Berlin? jag fan ännu ide rigtigt tro det. När jag mången gång tänker på möjlighen af denna lyda, få förekommer det mig alllid, fom om något iryckte på min hjerta och driuz gar allt mitt blod att stockna, fom om något lade fig i wägen för wår förening. Jag är derföre ocffå nu få tyft, jag, fom för war få mild och öfs wer all måtta glad, ibland få wilv, Rudolf, att far skrattade och utbröt: den flifan war ämnad j till en pojfe! Nu nästan förtretar det mig art jag ide fan förstå mig sjelf. Se, Rudolf, jag will ide dölja något för dig. Kom och låtom of jätta of bär på bänken. Ja, ser du Nudolf, ofta har jag dig få kär, ack ja, få fär, att jag alls ide kan fåga det. Jag skulle wilja jaga igenom skogen och in i byn tills jag funne dig. En annan gång, — men du får ide bli ond Rudolf — en annan gång åter, då år jag rädd för dig och stulle ide gerna wilja möta dig. Jag har wakat mången natt och ansträngt min hjerna, för att utfundera hwaraf vet kommer fig. Jag fan ide utreda det. Kansse år det derför, act du är en stadsbo och jag en os kunnig flifa? Jag wet det ide och kommer wäl aldrig att få weta det. Hon hade lagt fin högra hand på hans stuldra och blickade honom frågande ini ögat. Han hade under hennes tal blifwit alwarsammare, det ryckte i hang mund och det war ide utan en smärtsam iänsla han fade: Du älskar mig ide riktigt Kathas rina. Se, om du det giorde, få skulle du glömma allt annat och icke sysselsätta dig så mycket med men och om; du slulle knappt lunna wänta på