Helsingborgs-Posten – 20 januari 1865, sida 3

icke; men Rosi sänkte småningom fir hufwud, forss wärden lår sitt yögmod fara och skänkte battre Öl, talade till och med mycket nedlåtande med den rins gaste bonde. Så git det en tid bortål; junkern låt ej mera fe fig på krogen. En Söndag gid korswarden upp på slottet till den gamle herrn; han war få iwungen, ty det war Jög tid, alla flifor gingo ur wägen för hans Rosi. För tusan, huru mornog honom baronen! Han skrattade, skröt med fin son och talade om den stora Heder, rom wederfarits den narren, wärden. Denae gråt i början, sedan hotade han och pratade något om res geringen i Stettin, ja till slut tid och med om Berlin, — Baronen mente: Delär är med mitt till stånd, ni följer ål, och om ni ännu knotar, få lå: ter jag nedtaga edert skylt, vå hwilket ni låtit måla korset och dessa ord: Med Gud för konung och 1osterland? Wägen till Berlin år lång, oc bondens öra är ännu likaså långt från konungens som 1 gamla tiden under de pommerska hertigarne. Sorswården bockade fig; men hans Rosi, förut en friff och rask flicka, insjuknade mer och mer, tills hon sträckte ut armarne och dog; skammen och den trolöfe älskaren have frogfat hennes hjerta. SPatar rina, min flida, fortfor han efter en fort tyftnad, om du gjorde mig en dylii sorg, få tror jag, Att jag med naglarne söndersargade ditt tif, vå vet att Det desto förr måtte blifwa korparnes föda. Den gamles ögon blixtrade och fäste fig genom trångande på hans dotter. Denna obekymrad om faderns wrede tal, Hade fyllt en träslef med watr ten, åter laggt fig på knå bredwid den fårade och inktade dennes panna. Hon swarade: Det är en menniska, fom ligger här, far: hwad ni säger, fan wara wålment, men jag förhär det icke helt och hållet, ni wet att jag har min fästman. Odffå en sådan.stadssägel, brummade den gams le, oa hwilken man ide wet, hwar man har den,