vwad har du i morgon att lefwa af du år en stor, stark flika, fom will hafwa din goda an del mat. De par potälerna på wår jordbit äro snart sörtärda. Hösten år för dörren. Stormfo-. geln bar i dag betett fig fom galen med fina hesa rik. — Han borilade skeden, sköt fatet åt sidan och lade armarna på bordet, under det hans ögor skelade öfwer till den fårade. Syuru länge är det sedan man bragte honon bhit? frågade han miadte barski. vHet fan wäl wara wid en pass en timme fe dan, far. Jag fruktar för junkern. Bragte de bare genast en doftor med fig. Swarför tar du dig så förskräckligt når af jun kern? Har han kanske redan äfwen gjort dig der åran, att träffa tilfamman med dig skogen, li kasom med kotswärdens dot:er Rosi? Den gaml. narten, hennes fader, hade låtit måla sig en m stylt och med stolta ord låtit sätta derpå: -Mer Gud för konung oc fofterland! och trodde nu art alla baroner och grefwar i bela Pommern fful le taga in hos honom. Fan heller! De förnäme blefwo borta och bönderna likaledes. Han Höll fur öl och bränwin, af hwars luft man kunde dö; der spliner nya skylten skulle förbättra allt. Det gic illa med henom. Då fom junfern der, fom nu hål fer på att fåtta lifwet till, en dag in till honom ban fom oftare, sedan hwarje dag. Han fom öf wetens med den gamle narren, den swarte kors wärden, wi förbjödos attbejöta någon annan frog mi mäste hos honom dricka hans fura öl och sup hans usla sinkel. Junkern passade nog vå hwa och en, som icke gick ditin; han satt i öfra rum mer hos Rosi och tittade geuom fenstret — nå han hade tid, lade han skrattande till. Så for wåren. Jaja, wåren leker på ett ganska befynner ligt fått. Det war wår, och begge, junkern oc Rofi, gingo i skogen. Hwad der pasferat, wet ma