Helsingborgs-Posten – 20 januari 1865, sida 2

SHyddan wid Hafsftranden. Det war en form, fom om jorden skulle wara färdig att rubbas på fin axel. Ett pipande och tjutande hwen igenom luften, fom om de onda ans darnes här woro på flykten, fom om det behagat himlen att nedftörta oc med ett flag öppna en wid, oöfwerskådlig graf. Blixten omwexlade med åskans fasansfulla och bedöfwande dån. Wid en slutining, emellan jättehöga granar, som klagande skakade sina grenar under stormens wälde, tätt wid Östersjöns sirand står en hydda, liten, låg, obeskrifligt usel. Wäggarne, af sand och lera, äro ytterst bristsälliga och ännu mer skadade af det hårtiga owådret; taket är af bräder och totrf; fenfters gluggarne, knappt stora nog att släppa ljuset in och röken ut, äro öfwerklistrade med papper och trasor. I det inre såg det ide mindre eländigt ut. Cu groft arbetadt ffåp, bänkar och bord lärt hopfogade jemte twenne halmbäddar i en tillstötande fam mare, utgjorde hela husgerådet. På bänkarne och wåäggarne lågo och hängde i förwirrad oordning fiskarenåät och några klädespersedlar af torftigaste utjeende. Befvnnerligt kontrasterade med armodet i det hela, smutsen och mörkrer en ung flicka, fom war sysselsatt wid spiseln. Hög till werten. smärt och krafisull, förmådde till och med den wida vllellädningen ide helt och hållet dölja de fröna formerna. Den halfblottade halsen, fom en löft nus ten brokig bomulsduk endast ofullkomligt berådte war af bländande hwithet; ansigtet, af outsägligt behag, war få intagande, att man funde freftac tro, en se fått det injallet att slå fig ned i en fat ugmens hydda. Ögat isynnerhet, stort och af fuf tig glans likasom perlan i hafwets djup, strålade