Helsingborgs-Posten – 20 januari 1865, sida 2

fom en juvel och täflade i swarthet med det tjocka hårer, fom i fin swållande rikdom tydtes wilja fris göra fig från de bojor, twenne tränålar ålade det. Efterläntsamt stirrade flickan i elden på spiseln, och likasom flamman af de påkastade qwistarne alltid steg högre, så tilltogo också i styrka de suckar, fom i början blott fafta uppstego ur hennes bröst. Men härunder glömde hon ide, att flitigt röra i den gryta fom stod på elden. Tyst war det härinne, blott då ob då fördes tyftnaden af eldens sprakande och flickans suckar; der: ute fotisatte owädret sitt förfärliga raseri. Swad far dröjer länge! täntte flifan med fir gande ängslan och lossnade utåt med fpånd upp märksamhet. Emellertid bankades häftigt på hyddans dörr. Hon gick för att öppna; hon hade förut skjutit re geln för. Hon möttes af iwenne karlar, evligt deras klädsel skogwaktare, hwilka buro en ung, til Ultjeendet helt och häller medwetslös man på en län hopflätad dragdår af granqwistar. Fiickan, wand wid jaror, umbäranden och olvca, förskräcktes wal ide, men hou wek doc owilfor:igi ett steg ullbafa. od dag, FKatharina, fade en af karlarne. FVWi bringa er unga herrn vå flotiet. Wi bafwa funnit honom, träffad af en fula i skogen. IViffo la sktvnda få fort fom möjligt till flostret Rietd men tids wi fomma tillbafa, måjte ni behålla ho um. Kommen in! swarade Katharina i det hor fastade en nyfifen blick på den unge herrn och an wiste farlarne en plats, hwarest de kunde lägge honom, Men berätta mig för all del utfört gare? Huru har det gått till, att baa blifwil få rad oc huru fall jag bära mig åt? Jag år en sam och förstär ej att stöta fjufa Det år ide heller mycet att göra, Karhi er