Wid mint giftermål öfwertog jag min fwärfars plots wid skolan. Morobrors familj mar dä fringspridd, han fiell längesedan död; men några år dessforinnan anförs trodde han mig: att fustän hans hustru war en snall menniska, funde hon deck ej komma upp mot falig Malena; fom han ewigt Mute sakna. Ä mitt hus har jag upptagit Karin, hans yng Ita dotter, för att gifva henne en passande upps fostran; ty hon har ide allenast ärft fin fars smal för teatern, utan wisar fig också äga de största drar matiska anlag. Flera år iefde min fostermor, för att glädja sig åt min busliga lycka; men min hustru och jag tunde aldrig öfwertala henne att flytta till oss. Wid alla wåra försöf härtill, swarade hon: 73 mitt lilla rum iriss jag få godt, och mina tanfar äro då alltid hos er . . . jag behöjwer ej mera, för att wara lycklig. För rellen ir jag för gammalmodig och passar ide bland nutidens menniskorHon bade werkligen rätt deruti, alt hon war gammalmodig, och dertill få kruserlig oh odmjuf, att hon iblaud bragte mig i förtwiflan. Så till exempel, når wi hade främmande, wille hon aldrig beföfa of. Desslikes nekade bon til dopet bära wår förslfodda. Hela aftonen uppehöll bon fig i fängfammaren vd) stod bakom den halföppna dörren, der hon med sammanknäppta händer åhörde den heliga ceremonien Flickan uppkallade jag efter min fostermor, men denna hwiskade under tärar: Kåre Ferdinand, detta war alldeles för mycken åra! Mina barn täflade framdeles om att få gå till. larmotr Lona, der de hörde på heunss wadra fas gor och åto af hennes förträffliga kakor. Men redan linge hafwa denfa bbrn burit blom