wid föräldrarnes fränfälle öfwergått till deras ens da ogifta tottex. Härigenom hade Lona altid haft ett sorgfritt lifouppehälle, samt till od) med kunnat lägga nå sol ajfired, ty hon war af naturen sparsam och bade få behof. Denna pension bestämde hon för min uppfostran. Refior M. war ide rif och hade nyligen gift fig, Då jungfru Lona första gången befotte honom; likwäl erdjöd han fig att emottaga mig fom fris elev, men härom wille Lona ide hora talas. Hon menade, att också hon wille ha sin andel i min upp: fostran: Skänk ni honom lårdom, tillade bon, få frän: fer jag honom föda; ty den penningsumma jag års ligen fan erlågga, wet jag år otillvådlig och fan blott förslå till detta sednare. Tro ej heller, au jag gör någon stor uppoffring härwidlag; mina årslänga besparingar råda till ät mig; för reften år jag frisk oh fund. Det år orätt af mig att ssändigt ligga på latsidan, då jag både fan fy och jpinna. Och derwid förblef det. Men jag fyndade hastigt bort från min iutagande fästmös sida. Med oraoskande steg ilade jag öfwer de många gator fom stilde mig från det mör få hus, der mia fostermor fortfarande hade fin lida trefliga boftad. Uppkommen i det gamla, fåra och wälbekanta rummet, kastade jag armarne, liffom då jag war barn, om hennes hals och hwiskade under tårar: alt jag kände allt och wisste nu hwilfa uppoffringar bon gjort, för att låta främlingen, ywil fen hon upptagit till fitt hjertas barn, få den uppfostran hon bestämt år honom. Tost, jag will aldrig höra talas omet, vis skade hon buttert, medan klara tårar dallrade i hens nes ännu få wackta, blå ögon.