— — ————— — sterkrausar till min fostermoders graf, Bwarmedde pryda Den ekla minnessten, fom år rett öfwer bhens nes stoft. Döende hwilade hennes blickar på mig, då jag ee moltog hennes fitta suck, och hon hwskande fade: Gud wälsigne dig, käre Ferdinand . . . du bar hår i lifwet utgjort min största glådje! Främst i min sja! stär den hädangångnas minne, wårdadt af tacksamhetens heliga fänola. (Ur Sw. Familj-Journalen.) (Stut.)