Helsingborgs-Posten – 17 januari 1865, sida 2

alllid emottagen med den största hjertlighet. Till en början war morbrors lynne tungt och alwars ligt, men snart fåg man honom årer fmåle och helt belåten sätta fin lilla näsa i wädtet. Ja, ett år war ej förgånget sedan mosters död, förrän han började småsjunga och deklamera mev lifa stor pats hos, fom före hennes bottgång, till stor glädje för en ung twätterska, jom nyligen flyttat in i huset midt emot. Enellanåt tittade hon in, för att leka med de smäå wälsignade barnen, för hwilfa hon 9yste få stor ömhet. Eu söndags eftermiddag fade morbror till mig, i det han tog den unga uwåtterskan om lifwet. Se hår fer du din nya mojter; barnen behöfwa någon att hälla fig till och äfwen jag, tillade han fmåleende. Detta beslut kunde jag ide rått gilla; min barns sliga själ försiod ej huru man kunde förja få djupt och sedan glömma; jag hade funnit det mycket naturligare om han dött af forg, lift hjellarne i mina sagor. Aj jungfru Lona hade jag nämligen fått en hel hop sagoböcker, i hwilka jag redan uu förfwarligt noq, på egen hand, kunde läsa, sedan min fostermor bibringat mig de första grunderna i denna wälsignade kunskap. (En dag, jag hade redan warit halfannat år hos jungfru Lona, klädde hon mig midt vå sjelfwa hwardagen i mina bästa helgdagökläder. Hon låg ders under belt betäntsam an, till och med forgfen. Ders på tog bon mig wid handen, och få gingo wi åf wer stora och fmå gator, tits wi slutligen stannare manför ett ståtligt hus, omgifwet af en Titen träde gård. Wänta här ute, fade hon oh aflägsnade fig. Efter ett godt avart återfom hon och bad mig följa fig upp. Wi inirådde i ett fort tum, öfwerfyldt af böcker, inneslutna i granna bokskäp. Frame