Helsingborgs-Posten – 17 januari 1865, sida 2

mer äfwen att få göra mig en och annan handräds ning, så jag skall hafwa mer nytta ån skada af dig. Hwad detta kändes ljuft; tv jag wille så gerna bli eu nyttig medmenniska. Helt glad och nöjd kastade jag armarne om Lonaa hals och kysste henne. Gud wälsigne dig, fade hon od torkade med handen bort nägra tårar, fom förlänade hennes blå ögon ett darrande skimmer. Derpå gaf hon mig mjölk och bröd, samt båd bade min fång i en wrå på en liten halmmadrag, som hon lade öfwer nägra stolar; bredde sedan nt rena lafan och ett täcke. Jag gick till sängs och tydte, att ingen af de förtrollade prinsar, bwars lefnadsöden jag ofta med förtjusning hört omtalas, någonsin kunde haft det bättre än jag. Kan du ingen afronbön ? frågade hon, då jag wille säga god nati. Jag fande twånne, och sedan jag uppläst dem, fyfie hon mig på pannan och hwiskade sakta ett wåljigne, Nu började en annan tid, ån den jag upplefwat bos mina flågtingar. Min dag indetaves i en wiss ordning, och blott några fritimmar fid jag springa och lefa. De öfriga tillbringade jag på wårt lilla rum, i hwars solljusa stillhet jag allt mera fann mig lyclig. Ifrån första stund anförtroddes mig wattnandet och skotandet af de wacka blomstren, på hwilka jungs fru Lona sate ett få högt wärde, äfwenleves fattens matande, fiidorg stärande m. m., hwilka göromål jag uträttade med stor högtidliq)et, troende mig wara till omsäglig nyua. Det war ej utan, att jungftu Lona ftyrkte mig i denna tro, ty hon upprepade ofta: . Hwilfen dugiig karl fan du ej blifwa med ti den, lille Ferdinand, när jag na redan har få ftor uvtta af vig! Soland helsade jag på mitt fordna hem, och blef