Helsingborgs-Posten – 17 januari 1865, sida 2

manpacka mina tillhörigheter, kysste migs på pannan och bad mig ofta titta in. Redan flera timmar hade jag warit i ordning och wäntat på jungfru Lona; slutligen fom Hon. Förande mig wid handen, gingo wi trenne traps por upp. Derpå öppnade hon en liten dörr och bad mig stiga in. Betagen af utomordenilig förwåning stannade jag, Aldrig någonsin hade jag fett maken gtill herrlighei. Mina slägtingar bodde på nedra boten, der wi blott hade ett mörkt och ruskigt rum, hwilket blef ännu mörkare och ruskiaare genom te många oms gifwande höga husen. Redan länge Hade wi haft stymning och hår uppe war full och folig dager. Rummet war ljustapetseradt och aftonsolen sken så wackert in genom de blanka fönsterrutorna och förlånade de hwita renstärkta gardinerna od) fång: omhänget en röd färgskiftning. J fönstret woro en mångd blomkrukor och hela rummet uppfylldes af refedas och rosendoft. Wid fönstret stod ett mår ladt bord, på hwilket en fin seriett war utbredd, och stoppade stolar med röda öfwerdrag, woro I sträng, orubblig ordning, uppradade kring wågs Arne, En liten trefärqad fatt fom spinnande emot fin matmor. Hon smekte honom, hwarwid han böjde sin wackra rogg i många behagliga bugter. Misfe tille, nu skau du ej få tedsamt, jag Har Taff dig en liten efterlängtad feffamvat, fare )on. En modstulen tanke smög fig i min själ. Skulle ej jungftu Lona snart bedja mig gå, skulle jag ickäfwen har wara till öfwers? Det war som anade hon mina tankar, tv hor sade uppmuntrande : Min käre Ferdinand, här skall du få wara få länge du är snall och uppför dig wål, hwilkel Du med Guds hjelp nog allid skall göra, Du fom