den lysande kawalkaden framät kyrkan, i hwilken, under hwalfwet, kistan med konungens lik stod. Kyrkowaktmåstaren och betjeningen skyndade förs ut med den fira nyckelknippan och brinnande face lor genom de halfmörke, tysta gånaarne och öppr nade de tunga, rasslande jerndörrarne, fom ledde till hwalfwen. Napoleon inträdde. Ett ögonblid stannade hau wid ingången och betraktade dessa dystra hwalf, hwars wåggar ej buro några trofeer eller decorar tioner och denna fåra kista af tråd, hwilken få enfel och ensam stod midt uti det dystra hwalfwet. Bakom kejsaren stodo marskalferna, seende sig vm kring med undrande, nysifna blickar. Ad fade Napoleon wändande fig om till dem och hänwisande på fistan, 7man måste hafwa utmärkt fig genom mänga stora bragder och hafwa förwärfwar fig en odödlig åra för att få funna undwara all prakt och jordisk herrlighet. Han gick uärmare intill kistan. Med korslagda armar och rynkad panna säg fejsaren länge och oafwändt på kistan. Skenet från facklorna kastade ett klart ljus öfwer Naroleons dystra ansigte och såsom nu hans bleka hufwud ensamt och fritt frame trådde ur dunklet, kunde man taga honom för en af de cesarbilderna, som stodo på tetrassen wid Sanssouci, nedstigen från sin piedestal för att göra den aflidne konungen besök. Slutligen, efter en paus, förmärktes åter lif och rörelse i marmorgeRalten, och Napoleons öga blir trade i sin wanliga genomträngande eld. Han häntydde med ett sälljamt leende på stoftet. Stoft utom och inom oh Kifväl har ttoftet inom fig haft en stor konung, en ftor hjelte och war ändå utan waraktighet, likasom de eder hafwa warit, hwilka för knappt ett är sedan kejsar Alerander och fonuns gen samt den sköna drotmingen hår werlat med hwarandra. Också är ej heller dev kyss mera fynue