Helsingborgs-Posten – 16 december 1864, sida 3

jag är inte längre swag. Men hör, Otto, min egen bror: res öfver till Jylland, undersök alt ... fe till om Gustaf måhända är sjuk ... ty död är han icke, om ån hans fartyg har strandat ... Lemna mig underråttelse från honom. Will du? Otto reste och blef borta en wecka. Under tiden war Karolina lugn; hon gråt aldrig i tantens närwaro. En afton i skymningen såtte hon fig wid tantens fötter och fade Helt sakta: —. Lilla tant, fådan blef då min jul, den gladaste jag hoppats fira. Nu förstår jag hwad du talte om min starka hjerta, hwilket ftors men en gång skulle krossa. Det höll också på art brista ... Men jag har kämpat emot den fruftanswärda möjligheten att allt år font, att jag aldrig mera skall få fe min Gustaf. Jag har kämpat, och jag kämpar ännu ... Min bjerta skälfwer ... Men Gud har gjort mig stark i sorgen, och jag hoppas att jag, när Otto återtommer, skall med lugn funna höra det buds skap han bringar. Kårleksfullt tryckte tanten hennes af tårar fuktade ansigte intill sitt hjera. — Cack för dessa ord min flicka ... Gud är god ... Tackad ware han fom bragt dig få längt. Jag har sett din kamp ... jag met hwar du sökte tröst och styrka under den fwår ra pröfningen. Nu mer jag att du fan båra ditt fors och art mtu lilla Karolina i sanning fan kallas den modiga, den bchjertade. Dagen efter fom Otto hem. — Har du sett Gustaf? — fråg adefj den ars ma flickan. — Ja jag har sett honom ... men han kunde icke se mig.