Helsingborgs-Posten – 16 december 1864, sida 2

försöf lyckades det dock några få behjertadefmän att rädda manskapet. Kaptenen fom icke med i land. Det sades art en nedstörtande rå has De krossat bonom då skutan törnade. Jcke bels ler guldgräfwaren fanas bland de räddade. Han hade med en lina om lifwet gått ut i skeppsjollen för att föka åstadkomma en förbins delse med land. Båten kantrade nästan ögons blickligt och man såg aldrig mera till hwarken mannen eller hans guld. Fartyget hade plörss ligen sprongit lid och deföre måne man söka land. Då hafwet några dagar derefter blef lugnt gid man ombord vå wrafet v4 fann på dädet ett nafet lik. Det war kaptenens. Peunins gar, vapper, allt war borta. Hwem hade plundrat hans lik? Hwem hade fastsurrat hang fölter, få at ban ide kunde af wågorna bortse spolas från fartyget, under der haus ansigte war helt och bållet sönderslaget emot wrakets sida? Ingen wet der Och få blef han med alla fina glada förhoppningar begraswen på byns fyrkogård. Dagen efter begrafningen fom en ung, dyster man tisl prestgården och bad om til låtelje att få öppna grafwen och fe den döde. Med hwad rått önskar ni dena? frågade presten. —Med den rätt min fofter gett mig. Hon war forlofwad med kaptenen på, den swenska skonerten, om hwars förlisning på denna kust telegrafen underrättat oss. Hoa kan ej tro på fin olycka od bar betr mig skaffa fig wisshet genom att underjaka hans graf. Hans önskan blef uppfylld. Förmiddagen efter stormen titta wi in i ett