Helsingborgs-Posten – 16 december 1864, sida 2

skatten. Ser du bur han pressar ven knutna handen emot bröstfickan, fom wille han förs swara fitt gods mor rofgitriga fienders håns der? Matroserna hafwa ock ganska tydligt wisar fin lust att få hand om den dyrbara portföljen; — det har af denna anledning tillochmed för regått ett slags myteri ombord, och kaptenen har med stränahet mäst kufwa matrosernas es laka begär. Men nu, i farans stund, är wäl ingen fom tånker på dylik. Enhwar synes fys: selsatt med förberedelserna för framläggandet af råfning inför den store redaren derofwan, att icke finnas alldeles oförberedd ifall resan skulle afslutas i den sista winterhamnen, i böljornas fyliga famn, Latt, taskt och dristiqt kämpade den wackra skonerten med den brusande stormen. Som då eu skicklig simmare dyker od derpå refer bhufwudet och skakar de wäta lockarne ur ansigtet, i det ban ler åt leken med böljorna, få simmar och dyker också skonerten, i der han dansar fråms åt mellan de wilda wågorna. Med lånade hjers tan blickar folket från laud ut efter fartys get, fom alltmera aflägsnaar fig. De flesta af den fora hopen hade gått fin wäg, endast en liten flock kunde icke bafwa på samwetet an ha öf: weratfwit skonerten förr än den war ur sigte. På en gång wändes stäfwen äter mot land; och buret på stormens mäftiga wingar flyger farivget in, föfande döden på sandreflarne. Fornla oh andra refweln passeras, men vå ven tredje stöter skonerten få wåldsamt, att mar sterna med segel, tägwirke och allt störiat öfwer bord. På land fick man brådtom med att fåtta båt i sjön, men råddninqsmanskapet war allts för fåtaligt och de flesta wägrade att wåga lifwet för främlingarna. Efter flera fäfänga