Helsingborgs-Posten – 14 december 1864, sida 2

han alorig i societeten negligerar sin grefwinna och att han i alla fina små galanterier uppjör fig fullkomligt comme il faut. Wod etipagets förbifart helsade geefwen ars tigt och greswinnan wänligt på der anfpråfölösa prestfolket. Suadtard, stackars grefwinna! yttrade Edfa warmt och borttorkade en tår, hon år ide lydlig! Nej, det fer få ut, swarade prosten, må wi bedja Gud, att deras hjettan må finna hbwarandra. XF lycklig, hwiskade Edla, 7odh ändå åro de af samma stånd, famma bildning. Men du glömmer något wäsendligt, min Edla du glömmer att ban, en man af lättsinnig natur, gjort sitt wal såsom yngliug, ännu os mogen ti förstånd oc grundsatser, med outreds da begrapv om de allwariiga pligterna i i åftens stapet. Och slutligen glömmer du att att ens dast vå en grund bugges beständig lyda: på en oskrymtad gudsfruftang. Edla såg upp till fir man med en warm, trofast blid. Wet du, Sigfrid, frågade hon, bwad jag tänkte när det ståtliga ekipaget ruls lade förbi ? Nej, mist barnl Jag tänkte att jag ide nog kunde tacka Gud derför, art min ungdomsdröm blef — blot: en dröm. Den kunde nu warit en tung werkligs het. O, min Sigfrid, måtre jag alltid weta att råit wärdera och wara tacksam för den os mätliga lyda fom blifwit min! Du ålskade, warma bjerta! yitrade hennes make och flöt henne i fina armar, din tad: samhet strålar ju fram i den sanna lyda du bereder din make och i den trefnad du sprider t ditt hem, Märte wära döttrar en dag blif