Husmamsellens Dotter. (Ur Sw. Familj:-3Zournalen.) (Forts. fr. n:o 144.) Hwad nu särskildt mormor beträffade, få, om någon war lvcklig, wisst war det hon:IHennes kåraste på jorden, hennes Edla, war ju en locktig oh hedrad maka och moder, ide fre stad af för ftort öfwerflöd, ide hotad af brift, dessa båda Scylla och Carybdis, der få måns gens dygd lidit skeppsbrott. Stilla och wålsignelserik blef den gamlas werkningskrets — hon gaf och skördade kärlek och lefde i och för de sina. J dag war bon särskildt alad att återse dofs torns, dessa menniskor, jom då hon i ekonomiskt bänseende trodde sig nåra sin undergång och då hon hemsöktes af sjukdomens jernhand, uf olycka od motsång, warit Henne werkliga wänner och förblifwit det. J den enkla kretsen fring prostens bord fanns ingen som tyckte fig stå öfver den andre. Hwar och en aftade fin granne för hwad han wWwerf: ligen war, ide för hwad han syntes, och öfver ensstämmelse i tänkesätt och wilfor gjorde att man kände fig fulltomligt hemmastadd. Glada, lifwande samtal, harmlöst skämt, förtroende och gammal wänskap gjorde, i förening med wåls smafande rätter oh gammalt wia, måltidenf til en werklig glädjefäst, hwilket ockjå föranledde dof: torn att citera den 7mafalöfa fru Lenngrens ord: alla kungars pros och epiloger mot wår fest jag ide tyla will.