Tigerkrona, den der, långa blonda skönheten derborta — och, fe der ha wi Axel! jag kunde wäl ico att han ej war längt ifrån henne. Men fe Hjalmar kommer bitåt — det år min jäseman, den der unge, ståtlige officern; fom du fer, föfer han mig med ögonen. — Jag förswinner på en ftund, goda Gdla, men få fort jaa får reda på mamma, kommer jag strar och hemtar dig — hwad hon skall bli glad att ä terse dig. Den lvyckliga, glada Emerence skyndade mot fin fästman, och doftorinnan, genom sin man underråttad om saken, förde Edla afsides i en berså och bad henne wånta fig der. Hon, dofs torinnan, måste nemligen nödwändigt tala med en äldre fru om en sjukdom, för hwilken dens na wille skrifwa och rådfråga hennes jnålle gubbe. Öfwerwäldigad af så många smärtsamma känslor, nedsjönk Edla på bänken och tadade Gud, att hon blifwit lemnad ensam. Med mäåkiig anstrångning kufwade hon dock de frambrytande stärarne; få wille horn ej att Ärel skulle återse henne. Åcke skulle han fe att hon led; detta förbjöd hennes egen ftolthet och omsorgen om hans lyda; den fit ej föras, ej grumlas. Hon hade ej långe sunit få, förrän en mans lig geftalt snabbt undanböjde grenarne i bersån och trädde in. — En enda blick på hans fö na, ungdomssriska ansigte, ätergaf Cola hela hennes späntsighet och med ett osökt behag, med den lugna tonen hos en gammal befant, helsade hon bonom wålkommen. En wiss förlägenhet röjde sig deremot hos Arel, då han omtalade, att han fom å fin fv sters wägnar, emedan denna måst följa Hem fin mor, fom öfwefallits af ett häftigt illamående.