Helsingborgs-Posten – 12 december 1864, sida 2

mötes: den unge vice pastorn. som war kallad till brunspredikant, en öfwerraskning för både doktorinnan och Edla, och — åtminstone hwad den förra beträffade — en får öfwers raskning. MWånta bara, log aumman så blidt, det hår skall pavpa få betala när jag kommer hem; fan wife bestämdt af det förut. Oc mar: war Cola, under doktorinnans wingars skugga, introducerad i brunnssällskapet och wann för sin skönhet och siit stilla, anges näma wäsen sympati hos alla — fom ej bes höfde afundas henne — och mer fan ingen bes gära. Edla hade wäl warit der en fjotton dagar, då en morgon en lätt hand widrörde bennes arel och en ungdomlig stämma utropade: hwad fer jag, är det werkligen du, Gola? Edla sprant till wid ljudet af denna röst, fom återförde i hennes sjal få många lyckliga minnen, wånde fig hastigt om och stod midt es mot — fröken Emerence Armsköld. Du känner icke igen mig, tror jag, skämtade denna; jag hade dock ide trott att mina ljufwa drag så snart skulle förfwinna ur ditt minne, du lilla rymmerska der! Jag skall säga dig, att wi alla mydet saknat dig och mamma ffall bli riftigt glad att ålerse dig. Brefwinnan är då äfwen hår, stammade slutligen Edla. ÅFörstår fig, min unge, oh Axel åfiwen. Nu war det ej Edla möjligt att få fram ett ord. Nå, återtog Emerence, Ädu tydes ej myefet imressera dig för slägten, elaka Edla. J motsatt fall stulle jag berätta dig, att jag år förlofwad och att Arel fom bäst håller på att bli det med min tilfommande swägerska, fröken