Helsingborgs-Posten – 12 december 1864, sida 2

Han begärde nu helt fryntligt och erhöll åfwen de båda fruntimrens löfte att följande minds dag få afhemta dem till en liten familjefest hemma hos fig. Från denna tid syntes de ekonomiska urfige terna betydligt ljusna för mor och dotter. Ges nom doktorns försorg fick den förra passande arbete och den sednare en mångd elever i mu fif och språk. Edla klagade ej öfwer sitt öde, hon nämnde ej ens för sin mor sin älskades namn; men bennes find blef blek och den liflligher fom tills hörde hennes ålder, wille ej återkomma. Så förgingo trenne år, och doktorn, fom låns ge fett art någonting fattades hans älskling, och fom slutligen genom modern fått del af hennes unga hjertas historia, utbrast slutligen en dag: Nej, ta mig katten der hår går an längre. Gumman min derhemma går och fer ut fom snömos och Edla hår fom en månstråle — det år för fina färger för mig, fom läkare; jag tyder alls ide om dem, Och fom jag bar blifwit wand. att få min wilja fram, förklarar jag härmed att inom fjorton dar beger fig herr: skapet till Ramlösa. Ombyte af wistelseort och fribet från det gamla wanliga, skall wål göra något godt. Se få, inga inwändningar! mor behöfwer på wägen en dotter, fom pyss!ar om tig, alldenstund jag hindras af min tjenst art spela kavaljer, och du, Edla, behöfwer ett fås kalladt förkläde — dnumt ting för resten — — men det fall nu få wara en gång. Mam sell Erika och jag få trösta of hår hemma få godt wi funna. Och derwid blef det, Följande månad reste dokrorinnan och Edla, oh en dekant war dem åtminstone der til